Stefan Åsberg om att arbeta i katastrofens centrum:

Ett jobb utan "normala" dagar

Publicerad 3 november 2005 - 13:31 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:34

Det finns inga normala dagar i det här jobbet.
Förra året var tufft.

Presidentvalet liknade mest ett enda långt maratonlopp, som avslutades med en 5 kilometer lång spurt.

Senare, några dagar efter jul, stod jag och höll i en svart skjorta på Banana Republic när Stefan ringde. Det var svårt att uppfatta allt han sade. "... Raleigh Beach, en våg, massor av skadade människor, de var allright, men stor förödelse.." Rösten lät sprucken och jag kunde liksom inte greppa situationen, och bad om att få ringa Stockholm.

Sedan gick allt snabbt.

Bredvid mig på flighten från Washington mot Stuttgart, Bangkok och slutligen Phuket låg den svarta skjortan prydligt vikt i sin påse. Den skulle komma mer till användning än jag kunde ana.

"Bland en massa bråte stack en arm upp. Som ett sista rop på hjälp."
Resan tog 32 timmar och flygplatsen i Phuket kändes som helvetets hållplats. Varmt, fuktigt men också tomma, ödsliga terminaler. På de bleka väggarna satt redan tusentals efterlysningar.

"Försvunnen, Carl 7 år"
Det kändes som jag var helt ensam och att alla barn tittade på just mig med stora frågande ögon. -Vad var det egentligen som hade hänt? Många av bilderna var nytagna och de flesta var i Philip och Fannys ålder.

Snart var Marco och jag på väg till Khao Lak. Ovärdigt klädda i shorts och badtofflor. Men vi hade ju inte förstått.

Det såg ut som om någon detonerat en bomb på stränderna. Hotellen var brutna i bitar. Restaurangerna pulvriserade till oigenkännlighet. Nästan en kilometer från strandlinjen och uppåt var allt jämnat med marken. Bland en massa bråte stack en arm upp. Som ett sista rop på hjälp.

Utanför ett av templen stod en massiv portal nedstucken i sanden. Den bar upp en Buddhastaty. Där mötte vi Tommy. Han hade flugit ner för att leta efter sitt barnbarn, Amanda 10 år. Resten av familjen låg svårt mörbultad, men vid liv, på ett av Phukets sjukhus.

Lukten av död är grym
Vi tog varandra i hand, satte på oss munskydd och smörjde in ett tjockt lager av tigerbalsam under näsan. Lukten av död är grym. Och tillsammans gick vi upp och ner längs raderna av döda. Kropparna var redan kraftigt uppsvällda och låg fortfarande helt öppet, under den stekande solen, på en stor plastduk. Några bar bikini eller shorts men det flesta var nakna. Här låg svenskar och ruttnade.

-Jag har ändå haft en hygglig utdelning på skitdåliga odds, sa Tommy, när vi säkert passerade den 500:e kroppen i jakten på en blond, blåögd Amanda. -Hon ska bära ett gult armband, försökte Tommy förklara. Mitt i kaoset var han en trygg morfar med shortsen högt uppdragna och oklanderlig skjorta. Vet ännu inte idag var Tommy fick sin styrka ifrån.

Vi kräktes, kramades och grät. Om och om igen. Fan, vad liten man är. Jag minns hur rädd jag var för att plötsligt se några av offren från Gävle.

Bara några månader tidigare hade vi ju besökt deras hus. Helena var energisk och frågade om man inte skulle starta en cateringverksamhet i Washington. - Jo, svarade jag. Har du bara rätt kontakter kan det fungera. De bodde nog i Gävles vackraste hus. Inredningen var stilfull, med mycket öppna vita ytor. Och allt noga utvalt och genomtänkt. Men nu....

Allt krossades av vågorna
De flesta svenskar vi mötte bar kraftig skäggstubb, var rejält brunbrända och hade skärsår över en stor del av kroppen. När vågorna slog in krossades allt och de som drogs med ner i skummet träffades av glas, brädor och allt annat som naturens kraft krossade.

Efter en tid fann svenskarna sin hemvist på det tillfälliga konsulatet Pearl Village. Och det var något med blicken hos de anhöriga som jag aldrig kan glömma. De tittade på oss med tomma, blanka ögon. Många var nog heller inte medvetna om vad som skedde runt omkring dem.

Gummistövlar på väg till Katrina
Tsunamin var inte något speciellt känt begrepp för mig. Katrina var heller ingen nära vän....

"Det var som att komma till Afrika, folk flockade sig runt oss"
Men när Stockholm väl bestämde sig tog vi bilen de 100 milen från Dallas till Baton Rouge, Louisiana. Vi mötte alla flyende. Eller iallafall de som hade råd att fly. Meteorologerna hade varnat i veckor för orkanen Katrina och vi handlade gummistövlar, regnrockar och ficklampor på Walmart.

Regnet och vinden kom. Vi stod i den piskande orkanen och rapporterade. Två dagar senare tog vi oss in i New Orleans. Och ännu en gång fick vi möta helvetet på jorden.

Vi parkerade Forden i närheten av de få polispatruller som då vågade finnas på plats utanför Superdome - fotbollsarenan som blev en uppsamlingsplats för tiotusentals av New Orleans fattiga och svaga.
Här rådde anarki med övergrepp, svält och förnedring som följd. Solen stekte och många satt övergivna i sin egen avföring, utan både vatten och mat.

Katrina raserade hela samhället
En död kvinna i en rullstol hade vänts med ryggen mot Superdome och någon kastade en plastsäck över hennes spröda kropp.
Och bredvid låg en barnkropp insvept i ett lakan. Samhället hade rasat samman och folk dog långsamt i en av Usa:s större städer.

Det var som att komma till Afrika, folk flockade sig runt oss. Stämningen var nästan hotfull. Någon grep min vattenflaska och folk gjorde vad de behövde för att överleva.

Jag gav bort det jag bar med mig och försökte inse mina begränsade möjligheter att hindra lidandet.

Jag vet aldrig riktigt vart det här jobbet för mig. Men
Tommy har blivit en nära vän. Ringde honom för en tid sedan och deras älskade Amanda har kommit hem till Sverige igen...

Stefan Åsberg
SVT:s korrespondent i Washington

• Tweet