Fyra år i Europas hjärta

Publicerad 3 juli 2006 - 09:38 Uppdaterad 20 september 2006 - 20:30

"I dag är dagsstjärnan ensam härskare på himlavalvet". Så kan en poetisk väderformulering låta i den belgiska morgontidningen Le Soir. Varje dag beskrivs den väntade väderleken i lyriska ordalag, även om det rör sig om regnskurar( vilket det gör 201 dagar om året i Europas regnrikaste land).

Efter fyra år är det dags att packa och köra norrut tillbaka till Sverige. Den vanligaste frågan jag får är "Vad ska du jobba med när du kommer hem?" och den andra är "Kommer du att sakna Belgien?". Och svaret på den andra frågan är ärligen; nej, jag kommer inte att sakna Belgien.

Den känsla jag lyckats uppbåda efter åren i Belgien är en känsla av ömhet, ungefär som när man hittar en tilltufsad fågelunge på en skogsstig. Belgien är den fula, bondska lilla kusinen från landet. Det saknar Frankrikes grandiosa städer, retoriska briljans och komplicerade relation till passionen och politiken.

Humor är den oälskades bästa försvar
Bryssel har inget Eiffeltorn, inget Big Ben, men däremot en enorm atom i rostfritt stål. Får denna skapelse mitt hjärta att klappa fortare? Nej. Har Bryssel sitt Riddarfjärden, Seine eller Thames? Nej, floden är överbyggd och förvandlad till underjordiskt avloppsdike.

Belgien saknar Storbritanniens charm, pittoreska landsbygd och "good manners". (Jag kommer hela livet minnas den säkert 80-årige taxichauffören i London som plirade mot mig när jag klev ur bilen och sa "Hope someone is huggin´ and kissin´, you luv´").

Det är inte i närheten av Medelhavsländernas välsignade matkultur och bibliska natur med knotiga olivträd, inte heller har det norra Europas orörda natur med insjöar, ej heller Centraleuropas dramatiska berg och slitna slott.

"Man kan inte bygga sin kärlek på choklad och öl. Tro mig, jag har försökt."
Men vad blir den oälskades bästa försvarsmekanism? Humor. Och i Belgien frodas den bisarra, konstfärdiga humorn, med surrealistiska mästermålare som Magritte och Delvaux, Tintins skapare Hergé, den märgfulla och respektlösa trubaduren Jaques Brel. Och de smala, sammanbyggda husen är typiskt belgiska och visst kan Ardennerna, de belgiska kullarna i söder, bjuda på en vacker kanottur och vandring i böljande landskap.

Från jordbrukare till afrikanska invandrare
Det är som att all energi i Belgien går åt till att hantera det faktum att man är en delad stat, där den ständiga konkurrensen mellan flamländarna i norr och vallonerna i söder verkar stjäla allt syre. Men maten då? tänker du kanske. Den goda chokladen, de 350 olika belgiska ölsorterna? Man kan inte bygga sin kärlek på choklad och öl. Tro mig, jag har försökt.

Men det har varit fyra händelserika år i Europas hjärta. Tillsammans med fotografen Ronald Verhoeven har jag besökt nästan alla Europas länder och även granskat EU:s politik i flera afrikanska länder.

Flödet av politiska beslut och konflikter har satt vår dagordning, vi har granskat jordbrukspolitiken genom att träffa en jordbrukare i södra Portugal, undersökt tjänstedirektivets konsekvenser genom att träffa en trähustillverkare i Litauen, konsekvenserna av eurons införande i det kritiska Nederländerna, motståndet mot EU:s utkast till konstitutionen i franska staden Toulouse, strömmen av afrikanska unga män som längtar till Europas välstånd - från hamnen i Senegals huvudstad Dakar tills vi hittade dem halvt medvetslösa under presenningar på stranden utanför spanska Malaga.

Gamla Europa lever vidare
Och de SVT-program om Europapolitik (samtal Europa och Agenda Europa), inspelade på caféer med inbjudna profilerade Europadebattörer, var ytterligare en chans att skildra och granska den lidelsefulla debatt som pågår om Europas framtid i globaliseringens tidevarv.

En fråga tar jag med mig hem. Och den är: När slutade européerna att älska EU? När upphörde EU att vara ett politiskt projekt som för merparten av Europas medborgare garanterat freden och den ekonomiska utvecklingen sedan andra världskriget? När förvandlades det till EU-elitens eget projekt, som trots vällovliga ambitioner fjärmat medborgarna, från både höger-och vänsterhåll?

Gamla Europa lever vidare, trots sitt EU i permanent kris och utsträckta tankepaus. Och allt det slitna, kulturella, vackra - från poetiska väderrapporter i det lilla fula landet Belgien, till de knotiga olivträden i Portugal och den förtvivlade arbetslösa 44-åriga kvinnan jag mötte i franska Limoge - allt detta bildar en komplicerad och andlöst fascinerande väv av en åldrad, vacker och sorgsen kontinent - i en ny tid.

ERIKA BJERSTRÖM
SVT:s korrespondent i Bryssel

• Tweet