Benbitar var trä och lim

- "vetenskapligt bedrägeri"

De "benbitar" som utgjorde bevis mot Thomas Quick i rättegången om mordet på en norsk flicka var i själva verket trä, lim och syntetmaterial, enligt Statens kriminaltekniska laboratoriums undersökning, skriver Aftonbladet.

I utredningen om mordet på nioåriga Therese Johannessen i Norge 1988 gjorde två professorer, Per Holck och Richard Helmer, bedömningen att de små bitar som hittats "med stor sannolikhet härstammar från en människa, troligen från en yngre person".

Osteologen Ylva Svenfelt, fristående forskare som arbetar med analyser av kremerade skelettdelar från järnåldern, är kritisk mot professorerna.

"Vetenskapligt bedrägeri"
-Har man arbetat med brända benmaterial ser man direkt att det här inte är ben. Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att det är vetenskapligt bedrägeri, säger hon till Aftonbladet.

Christer van der Kwast som var åklagare under rättegångarna mot Quick har tidigare sagt att det är för tidigt att dra några slutsatser om den tekniska bevisningen.

Quicks advokat, Thomas Olsson, menar dock att "benfiaskot" är symptomatisk för hela utredningen.

-Flera vetenskapsmän har satt sin ära i pant för att få Quick fälld, säger han till tidningen.

Thomas Quick heter i dag Sture Bergwall. Han har tagit tillbaka alla sina erkännanden och arbetar för att få resning i samtliga fall.

"Benbiten bidrog till mina sju tysta år. Jag visste att professorerna bluffat men hur skulle jag visa det? Jag var nitad av och i lögnen." skriver han idag på Twitter.

van der Kwast: Jag böjer mig för fakta
Förre överåklagaren Christer van der Kwast uppger sig ha svårt att säga något om den tekniska biten.

-Men jag böjer mig så klart för fakta. Jag anlitade den bästa expertisen på den tiden. Nu får väl vetenskapsmännen tvista, säger van der Kwast till TT.

Han anser att Quick hade blivit dömd för mordet på Therese Johannessen även om tingsrätten bortsett helt från benbitarna, som inte kunde knytas till Therese.

-Benbitarna hade ett litet bevisvärde. Domen står och faller inte med dem. Det är helheten som leder till den fällande domen, säger van der Kwast.

Det som enligt hans mening i själva verket fällde Quick var hans ingående kunskap om flickan och om platsen där hon bortfördes.

I Hedemora tingsrätts dom från 1998 omnämns benbitarna i en mening: "Även om de rester av organiskt material och de föremål man funnit i nämnda skog således inte kan binda Thomas Quick till Therese, talar de dock i någon mån för att hans berättelse är riktig".

TT/Mittnytt

• Tweet