De apatiska barnen

Gellert Tamas: Många frågor kvarstår

Den statliga samordnaren Marie Hessle sade i en diskussion i radioprogrammet Studio Ett den 21 september att Uppdrag granskning gjort "sig skyldiga till mycket grova avsteg" från vad hon anser vara "normalt journalistiskt arbetssätt."
Här bemöter reportern Gellert Tamas hennes olika påståenden.

Hessle sade också att läkarna Thomas Jackson och Tomas Eriksson "inte haft någon som helst betydelse för vår rapport" och hävdade att den statliga utredningen "varken utrett eller undersökt frågan om manipulation".
"Vi säger ingenting alls om det" sade Hessle, men framförde samtidigt än en gång påståenden om konkreta fall av manipulation, något som tillbakavisas av ansvarig vårdpersonal.

UPPDRAG GRANSKNING visade i reportaget "Spelet om de apatiska barnen" att den statliga utredningen om de sk apatiska barnen baserat sina slutsatser om simulering och förgiftning på endast två namngivna källor: läkarna Thomas Jackson och Tomas Eriksson, varav den förre aldrig träffat några apatiska barn och den senare uppger att hans påståenden bygger på teoretiska antaganden.

Marie Hessle sade i Studio Ett att de två läkarna "har inte haft någon som helst betydelse för vår rapport" och att "Dom två namnen finns nämnda bland våra referenser i vår senaste rapport som för övrigt tar upp ett 30-tal olika titlar på artiklar i samma ämne."

MEN DET ÄR SVÅRT att finna stöd för Hessles påståenden i rapporten. I kapitlet "Manipulation och misshandel" på sidorna 26-27 i Marie Hessles rapport (SOU 2006:49) finns, förutom Jacksons och Erikssons artiklar, sex referenser.
Ingen av dessa sex artiklar handlar om apatiska asylsökande barn eller kopplar ihop manipulation med apatin.

I diskussionsdelen på sid 98-99 under rubriken "Manipulation och misshandel" finns ytterligare fem referenser till olika artiklar, och ingen av artikelförfattarna anser att apatin beror på manipulation. Dessutom tillhör två av dessa det flertal artiklar där författarna menar att deras citat har förvanskats av utredarna.
Bland Hessles referenser finns således ingen, med undantag av Jackson och Eriksson, som hävdar att apatin orsakas av olika former av manipulation.

I SITT SLUTORD kommer utredningen fram till att manipulation och simulering tillhör de "omständigheter" som "kan förklara" uppgivenhetssymptomen och då återstår frågan: vilka experter Hessle lutar sig mot för att styrka detta påstående?

Marie Hessle och hennes medförfattare Nader Ahmadi lyfter fram frågan om manipulation även i den DN-artikel som publicerades den 2 maj 2006, i samband med rapportens offentliggörande. "Flera experter har uppmärksammat att föräldrar kan påverka eller tvinga sina barn att hamna i ett sjukt tillstånd i syfte att uppnå egen vinning." Även här refereras sk experter och även här infinner sig frågan om vilka experterna är, om det inte är Jackson och Eriksson?

MARIE HESSLE SADE också i radioprogrammet Studio Ett att hon inte undersökt frågan om manipulation: "Vi har överhuvudtaget inte i den här rapporten varken utrett eller undersökt frågan om manipulation. Vi säger ingenting alls om det, en sån frågeställning bör utredas av polisen och sociala myndigheter, vi har i det här arbetet inte tagit ställning till den här frågan så det är fullkomligt fel."

Men Marie Hessles påstående motsägs av rapporten. Av rapportens avslutande diskussionsdel ägnas två av sju sidor, dvs 25 procent, åt kapitlet "Manipulation och misshandel". Utredarna säger visserligen att man varken "haft för avsikt eller haft möjlighet att närmare studera dessa misstankar" men konstaterar samtidigt att "Emellertid kan man med utgångspunkt i sunt förnuft inte helt avfärda möjligheten".

MANIPULATION OCH simulering diskuteras, som tidigare nämnts, i ytterligare ett kapitel och även i andra kapitel, till exempel om trauma på sid 94, hävdas att de apatiska barnen inte enbart är passiva offer för en sjukdom, utan mycket väl kan använda sin hälsa som ett maktmedel: "Många bland de asylsökande som visar uppgivenhetssymptom är långt ifrån passiva offer (i motsats till vad som har dominerat den svenska debatten om dessa barn). De är fullt kapabla att göra aktiva val för att maximera sina chanser i livet. Barn som beter sig självdestruktivt eller använder sin hälsa/ohälsa som ett maktmedel för att driva igenom sin vilja är aktiva aktörer snarare än traumatiserade offer, förlamade av sin hopplöshetskänsla."

I rapportens slutord konstaterar utredningen att de har "kommit fram till" att manipulation och simulering tillhör de omständigheter som var för sig eller i kombination "kan förklara enskilda fall av barn med uppgivenhetssymptom." Utredarna är klara på denna punkt; rapporten säger inte att manipulation kan vara en förklaring utan konstaterar att manipulation "kan förklara" symtomen.

MARIE HESSLE uppgav i Studio Ett, trots sitt påstående "vi säger ingenting alls om det, en sån frågeställning bör utredas av polisen och sociala myndigheter", att hon känner till "bekräftade fall från Norge där föräldrar faktiskt erkänt att de påverkat sina barn att bli apatiska". Hon uppmanade också Uppdrag gransknings reportrar att gå igenom utredningens diarium för att hitta dessa fall.

Uppdrag granskning har inför reportaget gått igenom Hessles omfattande mejlväxling med den norska sjuksköterskan Inger Schanche. Det var bland annat med hjälp av denna mejlväxling som vi kunde visa att Marie Hessle, vid sidan om sitt uppdrag som regeringens samordnare med uppgift att objektivt granska frågan om de apatiska barnen, aktivt letat efter enskilda misstänkta fall av vanvård och i samarbete med Annica Ring på Migrationsverket planerat för att sprida bilden av manipulerande föräldrar till media och myndigheter.

DET FINNS INGET i det material från Hessles utredningskansli som vi har tillgång till som bekräftar simulering eller manipulation. Däremot finns det information om de sex barn med uppgivenhetssymptom i Sverige, som under en tid hamnade i Norge. Fyra av dem kom som så kallade Dublinärenden från Sverige, det vill säga de överfördes till det land där de först kommit i kontakt med myndigheterna.

Enligt Schanche blev barnen bättre i Norge efter 3-4 veckors intensiv sjukhusvård. Barnen återvände därefter till Sverige. I en intervju i Aktuellt den 22 november 2005 säger Schanche inget om simulering, hon beskriver barnen som "sjuka" och i behov av läkarvård.

DET FALL SOM tilldrar sig Hessles största intresse och som oftast nämns i mejlväxlingen är en pojke som vi kan kalla A. Hessle frågar vid upprepade tillfällen Schanche om information. Den 3 november 2005 skriver Hessle: "Vi är mycket intresserade av detta fall...som "botades" i Norge och som sedan drog med familjen till Fagersta...där pojken ligger apatisk ånyo. Har du några möjligheter att ta fram information?" (punkter och citattecken från mejlet)

Redan nästa dag skriver Hessle igen och ber den här gången Schanche att samarbeta med Annica Ring på Migrationsverket för att få ut sekretessbelagda handlingar. Mejlväxlingen visar att Marie Hessle och hennes medarbetare anser sig vara säkra på sin sak. Den 27 oktober skriver Hessles sekreterare till Schanche att pojken A är "ett uppenbart fall av misshandel/utnyttjande".

NÄR UPPDRAG GRANSKNING kontaktar Enar Fredriksson, den ansvarige psykiatrikern för A vid Fagersta BUP, avvisar han bestämt Hessles påståenden om simulering. "Det är en väldigt allvarlig anklagelse...Pojken var apatisk när han åkte iväg och han kom tillbaka i ett betydligt sämre skick...Jag kan garantera att vad gäller A så är det inte simulering."

Enar Fredriksson har arbetat med sammanlagt 13 apatiska barn och han bekräftar den bild som andra läkare med stor erfarenhet av vård av de apatiska barnen gav i Uppdrag granskning: ett av många bevis för att barnen inte simulerar är den långa tillfrisknandetiden, ofta upp mot ett år.

ENAR FREDRIKSSON berättar att A och hans familj fick uppehållstillstånd i våras. Idag, ett halvår senare är A fortfarande svårt sjuk: "Vi har kunnat dra sond, men pojken kan inte stå på benen och har svårt för att tugga när han äter. Och han har fortfarande inte sagt ett ord."
"Av mina 13 fall har 12 blivit så friska att de har kunnat börja skolan, den ende som inte har lyckats är den här pojken. Det går långsamt framåt och det kommer att ta betydligt mer än ett år för att bli återställd. Jag finner inga skäl att misstänka överhuvud taget att det kan vara frågan om simulering och tror inte att det är möjligt att över huvud taget simulera så djupa depressionstillstånd som den här pojken har haft."

Pojken A är alltså det tyngsta beviset för simulering som finns i det material om Norge som vi haft tillgång till och som Marie Hessle hänvisar till.

MARIE HESSLES påståenden i Studio Ett väcker många nya frågor. Vilka är de konkreta fallen av manipulation från Norge? Vilka är experterna som utredningen hänvisar till om det inte är Jackson och Eriksson? På vilket sätt är sökandet efter enskilda fall och samarbetet kring medieläckorna förenligt med uppdraget som nationell samordnare?

Och Uppdrags Gransknings tidigare frågor kvarstår. Var finns de konkreta fall av manipulation som Hessle refererat till i både media och på socialförsäkringsutskottets hearing den 17 februari 2005? På vad grundar Hessle utredningens slutsats att manipulation och simulering "kan förklara" uppgivenhetssymptomen? Vilka bevis finns för utredningens ståndpunkt att "problemet" med apatiska barn förekommer "först under 2000-talet" och att "enbart asylsökande barn i Sverige" drabbas? Och hur förklarar Hessle de citatförvrängningar som ett flertal artikelförfattare och intervjupersoner anser sig utsatta för?

UPPDRAG GRANSKNING kontaktade Marie Hessle ett halvdussin gånger inför reportaget "Spelet om de apatiska barnen". Trots att vi noga redovisade programinnehållet avböjde Hessle att medverka om inte Uppdrag granskning kunde erbjuda henne att framträda i direktsändning.
Tidigare Migrationsministern Barbro Holmberg har inte på något sätt kommenterat Uppdrag gransknings uppgifter.

Marie Hessle har fått tillfälle att kommentera också denna text, man valt att avstå.

Text: Gellert Tamas, reporter

• Tweet