BBC-journalisten Alan Johnston om kidnappningen:

"Jag trodde döden var nära"

-Jag trodde att jag skulle dö vid tre tillfällen. Det säger BBC-journalisten Alan Johnston i en intervju om tiden som kidnappad i Gaza. Johnston hölls fången av en islamistgrupp under tre månader. En tid som satt sina spår.

-Jag mår antagligen så bra man kan förvänta sig efter allt som hänt, säger han i en BBC-intervju som sändes i går kväll.

Johnston menar att han hade tur på flera sätt. Den politiska omsvängningen i Gaza, att han inte blev misshandlad under kidnappningen (förutom en del våld på slutet), att han inte torterades eller utsattes för fysiska övergrepp och att en stor kampanj (BBC och andra) arbetade för att få honom fri.

-Det är svårt att beskriva i ord hur det är att vara inlåst, isolerad och i händerna på svåra och farliga människor. Att då veta att så många människor kämpar för en gör en ofantlig skillnad.
-Jag tror också att kampanjen bidrog till att mitt fall fanns med i toppen på priolistor.

Om faran:
Johnston nämner tre tillfällen då han trodde att döden var nära.
-Vid ett tillfälle sade de att de skulle döda mig men sista natten trodde jag verkligen att det var dags. Hamas samlade ihop sig till vad som verkade vara en attack mot gömstället där jag fanns. De som höll mig fången hade samlat ett vapengömma precis under där jag satt.

-Jag kände till hur Hamas fungerade i lägen då de skulle anfalla. När de anföll en byggnad gjordes det ordentligt. Efter attacken skulle de gå från rum till rum. Något jag inte kunde föreställa mig att överleva.
-Om inte Hamas skulle råka döda mig skulle mina kidnappare inte tillåta att deras gisslan skulle falla i Hamas händer.

-Plötsligt vid tiotiden öppnades dörren. En man kom in och sade åt mig att klä på mig. Jag trodde att jag skulle flyttas igen eller lämnas till dem som stred. Jag visste inte alls vad som skulle hända.

Hamas kapade elledningarna och allt blev svart och mycket varmt. Där satt Johnston i fyra timmar och väntade på sitt öde. Han fördes ned i köksregionerna där han aldrig varit förut och kidnapparna började knuffa omkring honom. Han fick en huva över huvudet och fördes ut till en väntade bil. I bilen var atmosfären så tät och hotfull - hans livs värsta bilfärd.

Johnston berättar hur han bara väntade på att bilen skulle peppras med kulor. Genom en liten öppning i huvan såg han alla vapen runt omkring honom.

Om kidnapparna:
När han tänker tillbaka på kidnappningen ser han den som en stor psykologisk kamp.
-Från dag ett gällde det att hålla sig lugn, under överfallet och den ständiga kampen att hålla huvudet kallt - på rätt ställe - arton timmar om dagen. Gud ska veta att lyckades inte alltid vinna den kampen. Det fanns många djupa svackor särskilt till en början. Men jag visste att kampen var nödvändig. Ett sätt att vinna var att försöka kontrollera min sinnesstämning och försöka strypa alla negativa tankar innan de drog mig ned i desperationen.

Det var svårt att hitta positiva tankar att tänka på, säger Johnston, men summerar: Jag hade inte blivit avrättad som andra, jag hade inte blivit torterad och jag fick hyfsat med mat. Han hörde även andra skrämmande uppgifter på radion som han kunde jämföra med sitt eget läge.

Johnston säger vidare att han var mycket försiktig med att ge sig hän i sina känslor. Om han skulle hata sina kidnappare hade det varit att släppa loss riktigt kraftfulla känslor. Hade han gjort det hade han kanske förlorat kontrollen över känslolivet.
-Jag försökte bara att se kidnapparna som ett praktiskt problem att lösa. Jag kände inget inför dem vare sig gott eller ont.

• Tweet