Upp i ottan för att följa Jörgen

En personlig betraktelse av OS

Mobilen surrar till. Är helt borta, vad har jag ställt den för och vad är klockan?

Det är mörkt i rummet och jag rafsar åt mig mobilen för att få stopp på alarmet. Klockan står på 04.01 och tankarna börjar få grepp över tröttheten. "Jööööörgen", tänker jag och stapplar fram mot tv:n.

Shit också det står 2-1 i första set. Jag har missat de tre första bollarna mellan Jörgen Persson och Wang Hao i semifinalen.

OS har inneburit dubbla skift. Nästan varje natt ställde jag klockan på 04.00 för att följa Phelps rekordjakt i bassängen och den rytmen följde med när friidrotten tog över. Framåt sextiden gick jag och la mig ett par timmar för att cykla till jobbet strax efter tio. Varje OS-pass jobbade jag mellan 11 och 19.30 inne i TV-huset vid Gärdet.

Påfrestande att vara ledig
När Wissman skulle springa final klockan 15.20 en torsdag var jag ledig, vilket var påfrestande. Sonen skulle ha välkomstsamtal på skolan med nya läraren i årskurs fyra. Klockan 14.30. Var där precis före utsatt tid för att missa så lite som möjligt av OS-sändningarna.
Men var tvungen att släppa Jörgen Persson-Samsonov, vilket inte var hela världen eftersom han ändå skulle förlora. Vad skulle han i OS att göra överhuvudtaget? Gick mina tankar.

Försenat i skolan och sonen försvunnen. Letar och känner nervositeten stiga som en annan laddande Wissman. Hittar sonen och kämpar mig igenom samtalet med en fast blick på klockan som snabbt tickar på. Hinner hem precis lagom för att se Persson ligga och jubla på golvet. Han vann!!! Helvete också, jag fick inte uppleva det live lugnt tillbakalutat i soffan. Borde ha jobbat den dagen! Sonen kommer hemlufsande med en pingiskompis som jag ska följa på träningen. Hinner klämma in Robles kattlika uppvisning på häcken och lägga damfinalen Brasilien-Tyskland på inspelning från andra halvlek och framåt. Det står 0-0. Ingen fara. Vi rusar till tunnelbanan och pingisträningen. Något sena.

Räknar med att ingen har SMS-synpunkter på damfotbollen och vågar använda mobilen. Sonen knäpper på tv:n när vi kommer hem från pingisen och hamnar mitt i ett OS-sammandrag. Jag rusar fram och får fram videoinspelningen av Marta & Co. Skönt, nu kan jag se resten med "livekänsla".

Efter ett tag hörs sonen:
-Pappa, du har bara spelat in 26 sekunder...

Får ta den på texttv. Man kan inte få allt.

Två OS-kungar inskrivna för evigheten
Två OS-kungar har skrivit i sig i evigheten vid detta OS. Michael Phelps och Usain Bolt. Jag följde Phelps live vid alla hans guld - utom det sista och historiska åttonde som jag var tvungen att släppa på grund av sömnbrist. Om Sverige har fått symbolisera medelmåttigheten vid detta spel har Phelps verkligen sett till att skaffa sig marginalerna till sin fördel. Tur ska man visst förtjäna. Jag tänker främst på lagkappen över 4x100 m fritt. På sista sträckan hade Jason Lezak 59 hundradelar att ta in på Alain Bernard, som senare skulle vinna guld individuellt på sträckan. Lezak gör det omöjliga och simmar ikapp fransmannen och även ifrån honom. Tiden landar på 46,06 för Lezak som måste gått på något rus, som bara amerikaner man mot man har tillgång till.

När det återstod en decimeter för serben Cavic att simma på 100 m fjäril var han en meter före Phelps. Dock flöt serben sakta, sakta mot kaklet, medan Phelps vecklade ut sitt kondorspann till armar och fällde sig fram ÖVER vattnet och dammade i kaklet en ynka hundradel före. Serberna trodde sig vara utsatta för en komplott och protesterade. Nu har stillbilder på målgången släppts, utan att man med blotta ögat kan avgöra vem som var först. På tidtagningsföretaget förklarar man dock att rätt segrare utropats.

Aldrig har klyschan om små marginaler känts så sann.

Bolt tog löpningen till en ny dimension
För Lightning Bolt var det aldrig fråga om små marginaler. Han tog sprintlöpningen till en helt ny dimension. Efter kvartsfinalen stod det helt klart att världen fått en obestridlig sprintkung. Det var patetiskt att se tidningarnas förhandssidor om finalen på 100 meter målas upp som ett trekejsarslag mellan Bolt, Powell och Gay.

Där kan man snacka om att fastna i gamla klichébilder och vägra dra slutsatser av vad som utspelar sig rätt framför ögonen. Förutom att Bolt är en otroligt avspänd och skön person har han ändrat bilden av hur en sprinter ska se ut inför (och efter också för den delen) ett lopp. Han driver med de gravallvarliga svarta män som i årtionden pumpat upp sig bakom startblocken och tunnelstirrat med psykoblick bortåt mållinjen med spänt käkparti.

Bolt är glädje och passion i världens snabbaste kropp och som han har dragit med sig Jamaica i detta spel!

Holms kamp mest rafflande under OS
För mig var höjdfinalen och lille Stefan Holms kamp OS mest rafflande ögonblick. Det är något i en höjdfinal som får spänningen att förtätas i ett utdraget drama. Det finns alltid en chans att vända på förutsättningarna genom att ta i rätt höjd. Nu blev det ingen medalj för Holm, vilket han heller inte var värd. Det var tre stycken som hoppade högre. Ingen annan analys behöver göras. Även om jag känslomässigt hade unnat honom ett bättre avsked.

Sanna Kallur vårdar vi som en skör fågelunge som ramlat ur boet. Ingen lockar fram så mycket känslor hos det svenska folket. Hon hade något jagat i blicken under OS och föll på första häcken för att hon inte höll för trycket. Det handlade inte om att hon fick en för bra start, för det fick hon inte, eller att hon tränat för lite över häckar. Hon klarade inte sina egna höga krav. Nu blev det extra surt eftersom vinnartiden blev minst sagt medelmåttig, en sådan som jag i förväg trodde behövdes för att bara ta sig till final.

12,54 för att vinna OS-guld 2008. Det svider som en puck i pannan på Sanna Kallur.

Handbollstjejerna lärde jag känna många tidigare morgnar och de förlorade alltid. Utom i två matcher som tog dem till kvarten.

Dennerby och hans tjejer tror fortfarande att de är bäst i världen, vilket är märkligt eftersom de aldrig varit det. Det måste bero på att damallsvenskan anses som bäst i världen. Men det är inte samma sak som att landslaget är det.

Carolina Klüft följde sitt hjärta. Men hon såg inte lycklig ut för det.

Ara följde också sitt hjärta. Och vann respekt. Det roliga där är att SOK-Lindeberg fått distansera sig från sina polare i de fina salongerna och fått ställa sig på barrikaden tillsammans med en svettig brottare. Den balansgången var underhållande att följa.

Något oväntat hamnade en taekwondodomare från Trelleborg i rampljuset efter en vansinnesspark från en kuban, som faktiskt har ett OS-guld på meritlistan. Det totalitära samhället visar olika tecken på att vittra sönder.

IOK vill nu utreda de kinesiska gymnasternas ålder. De ska vara 16, vilket verkar otroligt eftersom ingen ser äldre ut än åtta.

När Emma Johansson cyklade mot sitt silver racade jag mot henne och klungan. Kastade mig på cykeln hemifrån för att ta mig 15 km till jobbet medan de hade 34 km kvar, enligt tv-grafiken. Jag hann följa upplösningen drypande av svett på redaktionen.

Så fort någon svensk hade doft på något stort fylldes den stora inbjudande soffan på redaktionen av nervösa medkännande medarbetare. Det var en trevlig tradition i studio 2, som annars bara är en tråkig hangar.

Urstarka svettiga isländska män som skrev OS-historia är mycket tuffare än när ett Dream Team tar ett väntat guld, dock med en liten skälvning.

Det blev roddfeber efter Lassi Karonens tre inledande rundor. Sedan blev det bara feber och en sistaplats i finalen. En så känslig sak som en högpresterande OS-kropp får helt enkelt inte utsättas för den typen av extra retning. Dalkarlen hade sitt livs chans på gång men blev snuvad av någon bacilusk. Mycket, mycket retfullt.

När Gustav Larsson tog sitt silver höll kollegorna på att garva läppen av sig. Jag hade varit tvungen att ta mig jobbet på min cykel under Gustavs späkande runt den kineskiska muren.
-Det hade varit otroligt roligt om du av alla människor, som har sett allt, hade missat Sveriges enda guld, sa en av kollegorna med fånig uppsyn.

Annars har det sprutat ut guld varje dag. Bara under den sista lördagen delades 32 ut. OS är faktiskt lite för stort. Det går inte att ha koll. Även om man försöker...

Jonathan Kvarnström

• Tweet