En slavdrivares nedgång och fall

Efter reportaget om slavkontrakten blev Uppdrag granskning kontaktade av ytterligare en städare som ville berätta sin historia.
"Ledsen om jag sårar någon som trodde att slaveriet avskaffades för 400 år sedan" skriver han.

DET VAR MED stor tillfredsställelse som jag såg reportaget på SVT1, onsdagen den 25 oktober 2007. Jag borde väl ha gråtit när detta lyckade reportage var slut, men jag började istället skratta. Sedan, mitt i skrattet, kom plötsligt tårarna. Jag grät varma tårar, samtidigt som jag fortsatte att skratta.

Jag önskar att jag bättre kunde förklara mina känslor och min reaktion. Men det finns inget lexikon och inget språk som har ord som kan förklara vad den som är drabbad känner. Skratt och tårar. Glädje och sorg. Allt på en gång, i samma ögonblick. Synd.

TAGEN AV ALLT detta bestämde jag mig för att skriva. Inte bara för att berätta min personliga historia som vittne och drabbad, utan framförallt för att avslöja vissa aspekter av den här affären, som reportaget inte kunde visa. Så här kommer min historia; ett offers historia. Ledsen om jag sårar någon som trodde att slaveriet avskaffades för 400 år sedan.

Jag hade ett telefonmöte med bossen Monty som var chef för "Sverige Clean". Han bad mig komma så snabbt som möjligt för att börja arbeta, och jag gav mig av från Kiruna till Göteborg. Efter mer än tjugo timmars resa kom jag fram till centralstationen i Göteborg. Jag var lättad över att ha klarat av resan med studentbiljett utan att någon upptäckt att jag inte är student. Vem skulle inte göra allt för att få ett jobb? Framförallt när man fått löftet från bossen i egen hög person. Hans Majestät Monty.

MEN TILLBAKA till historien. Där stod jag alltså på centralstationen i Göteborg med mina två tunga resväskor och tittade på folkmassan, som en vilsen resenär i en främmande stad. Jag ställde mig därefter följande fråga: Vad är nästa steg? Sedan drog jag mig till minnes vad Monty sagt innan jag reste: "Så snart du är i Göteborg, så ring mig." Så jag ställde ner väskorna och ringde. Jag ringde flera gånger men Monty svarade inte. Jag kan inte beskriva den fasa grep tag i mig.

Jag hade ju åkt från Kiruna till Göteborg genom att bluffa mig fram med en studentbiljett, allt för att jag inte hade några pengar. Hur skulle jag kunnat föreställa mig att jag skulle bli tvungen att resa tillbaka igen? Allt jag hade på fickan var 37 kronor som jag inte vågade göra av med, trots att jag var hungrig som en svulten varg.

TILL SLUT bestämde jag mig i alla fall för att lämna ett meddelande på Montys telefonsvarare. Jag kom nämligen ihåg att Monty aldrig svarar i telefon, utan ringer tillbaka när han vet vem som sökt honom. Jag konstaterade för mig själv att han tydligen är väldigt försiktig.

Några minuter efter att jag lämnat meddelandet ringde Monty upp mig och sade åt mig att ta spårvagnen till Januarigatan. Väl på plats skulle jag kontakta Kahif eller Ali som väntade mig. Så, fyrtio minuter senare befann jag mig i ett hus. Där fanns två rum och kök, och strax till vänster om entrén låg toaletten. En första anblick sade mig att det bodde fem personer där, eftersom jag såg två madrasser på golvet och tre sängar.

NÄR JAG GICK in träffade jag två personer som höll på att laga mat. En av dom var en man som inte såg gammal ut, men ändå hade ett vuxet utseende. Han hette Ali. Jag frågade honom ironiskt var jag skulle kunna köpa något att äta. Till min stora glädje sade han att jag inte behövde köpa något eftersom han skulle bjuda på mat. Måltiden bestod av en sås med bönor, kanske gröna ärtor, och till det serverades det bröd. Det var en pakistansk rätt.

Jag satte i mig maten så snabbt att jag varken kände smak eller lukt. Förstår ni varför? Efter maten kände jag tröttheten komma. Förstår ni varför? Det är så det blir när både hunger och trötthet pressar en; när man tillfredsställt det ena så kommer det andra över en med full kraft. Så är det efter en lång och stressig resa. Jag lade mig på en av madrasserna i vardagsrummet och sjönk ner i djup sömn. Detta trots att bossen krävt att jag skulle börja jobba samma kväll kl 23. Jag vägrade och krävde att få vila ut hela natten.

DAGEN DÄRPÅ började jag på en utbildning på en McDonald's tillsamman med Ali. Två dagar senare kom Monty och bestämde att min utbildning skulle flytta till en annan plats, så därefter fick jag jobba med Kachif i Frölunda. Vi tog tåget varje kväll omkring kl 22 från Januarigatan till Frölunda. Drygt en timmes resa för en utbildning som bestod av att städa köket på McDonald's i Frölunda.

Utbildningen var från början tänkt att pågå i fem dagar, men av skäl som är lika oklara som ologiska blev den förlängd till att vara i femton dagar. Det värsta var att dom fick mig att fuskåka på spårvagnen varje kväll för att ta mig till utbildningen. Till slut förstod jag att Monty bara behövde extra arbetskraft för att bättra på kvaliteten på städningen på diverse restauranger. Så han sade till nyanlända att det rörde sig om en utbildning.

EFTER TJUGO DAGAR begärde jag att få ett riktigt jobb. Då ringde Monty upp mig och förklarade att det inte fanns några mer jobb lediga i Göteborg och att jag dagen därpå skulle infinna mig i Kalmar, där jag skulle få ett jobb. Azam köpte tågbiljetterna och jag fick 50 kr till min matranson. Han gav mig också numret till en viss Crichna som jag skulle ringa när jag kom till Kalmar.

Allt gick bra och mot slutet av eftermiddagen var jag på plats i lägenheten hos Crichna, som är student vid universitetet i Kalmar. Där träffade jag även Cosmos som sedan en tid jobbat för Monty. Han skulle ansvara för att lära mig att städa köket på Burger King, intill hotellet Rasta i Kalmar.

VARJE KVÄLL CYKLADE jag från lägenheten till min arbetsplats. När fem dagars utbildning hade gått som planerat tvekade ändå Monty att ge mig ett jobb, trots att Cosmos sagt upp sig. Efter att jag stått på mig gav han med sig. Men han ville då ge mig en lön på 6000 kr per månad utan uppehåll (raster/vila), istället för de 8500 kr som han betalat Cosmos i samma restaurang under dom sex månader som han jobbat där. Han sade också till Cosmos i smyg att inte berätta sanningen om lönenivåerna för mig.

Faktum är att jag blev utom mig; allteftersom tiden gick började jag förstå hur saker och ting låg till. Montys metoder var på samma gång överraskande och förbluffande. Den enda slutsats jag kunde dra var att han antagligen var mycket mäktig. Tillräckligt mäktig för att spela detta spel i Sverige, ett land som är känt för sina strikta lagar. Eller så var det andra omständigheter som tillät honom att fortsätta. Hur som helst hade jag fått nog. Efter att ha tänkt efter bestämde jag mig för att bryta all kontakt med Monty, för den mannen var mer av en slavdrivare än en chef. Uppdrag gransknings reportage talade sitt tydliga språk. I egenskap av vittne och offer för dessa metoder kan jag bara bekräfta bilden som framträder i reportaget, och jag lyfter på hatten för de modiga reportrar som gjort det.

EFTER ETT avskedsmöte gick Monty med på att betala min tågbiljett hem och han gick också med på att ersätta mig för ditresan. Men det var först efter att jag blivit arg och gjort helt klart att jag tänkte avbryta allt samarbete med honom. Kort och gott var det ett samtal som närapå övergick i våldsamheter. Efter detta åkte jag tillbaka till Kiruna.

Det viktiga är nu inte att lyfta fram dessa metoder, utan framförallt att reparera skadan och förebygga att fler problem uppstår. Utöver de skador som drabbat ett stort antal offer kvarstår också frågan om jobben på de olika restaurangerna. De borde ges till dem som så länge har slavat där för ingenting. För att de under så lång tid utan vila har skött sina jobb väl. De hoppas idag på att kunna förändra sin livssituation och bli något annat än slavar.

HELA AFFÄRENvisar inte bara kompetensen hos de reportrar som lyft fram det hela i ljuset. Det visar också det ansvar för att skipa rättvisa som nu vilar på myndigheter, och framförallt på dem som kommer att skriva nya anställningskontrakt i framtiden. Om inte det blir någon rättvisa för de drabbade, så kommer denna historia inte att få något riktigt avslut, trots att den blivit känd för allmänheten. När det gäller att förebygga att liknande saker händer igen kan man ställa sig en fråga.

Vems är felet? Eller, med andra ord, hur är det möjligt? Att Monty har kunnat göra så här visar ju under alla omständigheter att det är möjligt. Att förebygga innebär att göra liknande situationer omöjliga, genom lagar som alla parter hjälper till att genomföra och respektera. Så länge det juridiska regelverket tillåter det, och så länge det finns socialt utsatta människor, så kommer det alltid finnas egoistiska individer som ser sin chans att tjäna pengar.

HUR SKA MAN annars förstå att Monty har kunnat använda sådana här metoder i nästan vartenda hörn av Sverige under så lång tid utan att åka fast? Vi talar ju här om totalt 93 restauranger från Luleå till Malmö. När nu denna skandalösa historia kommer fram i ljuset så är det inte tack vare kommuntjänstemän i någon av alla städer där Monty och hans gäng har verkat. Inte heller är det tack vare personalen på någon av de restauranger som understödjer Montys affärer. Ännu allvarligare; det är inte tack vare någon arbetsmiljöinspektör eller polisen. Nej, det är istället tv-reportrar som avslöjar denna maffia. De borde väl vara de sista att komma till brottplatsen.

Skadan som skett är stor. Vad som behövs nu är en djupgående granskning som ifrågasätter alla aktörer som har låtit bli att agera, och som genom sin tysthet därigenom har låtit en slavdrivare berika sig i lagens skugga. Föreställ er vilken rikedom han har kunnat samla på sig, och den enorma fattigdom som han har kastat ner sina slavar i. Jag är inte i en position där jag ska tala om för andra vad som är rätt och fel. Jag vill bara säga att det inte kan vara rätt och riktigt att en så stor dumhet kan begås i en så stark rättsstat. I väntan på att lämpliga åtgärder vidtas för att reparera och kompensera för skadan, så kan vi bara hoppas att Monty för ögonblicket är oskadliggjord. Och att han är den ende svenske slavdrivaren.

Översatt från franska av Magnus Wennerholm.

• Tweet