Smog, kommers och återvinning

Ett kaos av trafik, smog och människor. Det var vad som mötte Rapports miljöreporter Karin Axelsdotter Olsson och fotografen Kjell Rehnström när de anlände till Indien och New Delhi för en reportageresa. Här är Karins bilder och reflektioner.

Varje svensk har 364 kvadratkilometer att röra sig på. En indier har bara 22 kvadratkilometer. I Indien är det folk överallt. Trafiken är hemsk. Den smutsiga luften går nästan att ta på och det är ett konstant oväsen från allt tutande. Men det var ett väldigt vänligt folk vi mötte.

Utanför hotellfönstret i New Delhi byggs nya höghus. Staden växer så det knakar. Någon sade att den ekonomiska tillväxten ökar med 30 procent per år. Kan det vara sant!?

Ett lock över staden

Utanför hotellet. Men jag såg inte särskilt långt från mitt fönster. Smoggen låg som ett lock över staden. Visserligen går bussarna på gas sedan ett par år tillbaka, men avgaser och föroreningar skapar ett konstant dimmigt intryck.

Jag lämnade hotellrummet för att ta några bilder på staden. Men, jag kom inte många meter från hotellet innan en hord av människor försökte få mig att åka just deras tuk tuk, de där trehjuliga taxibilarna som det finns så många av i asiatiska länder. Jag tackade nej och valde i stället att gå mot en marknad jag passerade föregående kväll.

"Farligt för vita"

På marknaden. Jag hann inte många meter förrän nästa person kom fram till mig. Han presenterade sig som Johnni och sade att han jobbade på hotellet jag bodde på.

-Det är farligt för vita att gå på markanden. Det är många drogpåverkade människor och ficktjuvar där, sade han.

Jag gick vidare, men han gav sig inte. Jag sade till honom att det är okej att han följer med mig, vilket visade sig vara ett smart drag. Han verkade känna folket på marknaden och jag kunde ta några bilder utan att vara nervös för att någon skulle försöka råna mig.

Johnni pratade om att drogmissbruket är väldigt vanligt i New Delhi. Han berättade att han själv röker lite hasch då och då.

-Men bara vid festliga tillfällen, betonade han.

Innan jag och Johnni lämnade marknaden gav jag en kvinna 20 rupies, köpte några jordnötter och fotograferade några skolpojkar som ville vara med på bild.

Skolpojkar ställer upp framför kameran. Foto: Karin Axelsdotter Olsson
På vägen tillbaka försökte Johnni sälja en Kashmirmatta för 15.000 kronor. Visst var mattorna underbara, men då var jag inte upplagd för att köpa någon matta.

I stället intresserade jag mig för något som såg ut som en återvinningsstation. Bio-Degradable stod det på den gröna tunnan, men i behållaren låg nästan ingenting. Däremot låg det massa skräp utanför behållaren, och en hund.
"Återvinning" i Indien.

Klockan var sex på kvällen när vi kom tillbaka till hotellet. Johnni sade tidigare att han skulle börja jobba klockan sex, så jag gick mot huvudentrén när Johnni sade att han inte får gå in genom huvudentrén, utan att han måste ta personalingången.

När jag tog farväl av Johnni gick han inte mot personalingången. Istället hoppade han in i en kompis tuk tuk som lämpligt nog just körde förbi.

Visste att han ljög
Jag visste ju hela tiden att Johnni inte jobbade på hotellet, men det känns synd att folk här ljuger så mycket. Men jag kan förstå dem samtidigt. Hade inte Johnni varit så påstridig hade han aldrig fått de 500 rupies (ca 80 kronor) som jag gav honom. Men någon bild ville han inte ställa upp på.

Karin Axelsdotter Olsson

• Tweet