En lång, lång resa mot Vita huset

Publicerad 2 januari 2008 - 18:57 Uppdaterad 6 februari 2008 - 14:04

Nu har karusellen börjat snurra. Och det är julafton varje dag för valanalytiker och politiska kommentatorer. Det handlar om USA:s presidentval. Första nomineringsvalet hålls i Iowa den 3 januari. Sen blir det en evig valrörelse fram till den 4 november.

Frågan är om man vanvördigt får tala om "karusell". Det handlar om ett stort demokratiskt lands mödosamma väg fram mot valet av världens mäktigaste politiske ledare.

Men man kan säga att en majoritet av amerikanerna inte heller tar det så allvarligt. I nomineringsvalen i Iowa 2004 deltog bara cirka 140 000 av 1,8 miljoner väljare.

Efter Iowa kommer primärval den 8 januari i New Hampshire med 1,3 miljoner invånare. Det är mindre än en halv procent av USA:s invånare.

Nu är hela det politiskt intresserade USA:s uppmärksamhet riktad mot dessa båda delstater.

Ingen av dem är typiskt amerikanska. Iowa med mest vita, en glesbefolkad jordbruksbygd med småstäder. New Hampshire välmående, också det med en övervägande vit befolkning.

Frågan uppkommer automatiskt:

Varför?

Ett svar är: Någon måste ju börja.

"Man kan kanske tala om ett slags politisk vidskepelse"
Ett annat: Av tradition har resultaten i de första valen blivit avgörande för hur övriga väljare -och medier och framför allt bidragsgivare - ser på kandidaterna.

Formeln är att i modern amerikansk historia (från 1952) har ingen blivit president som haft ett dåligt resultat i Iowa och New Hampshire.

Man kan kanske tala om ett slags politisk vidskepelse. Men dessa delstaters betydelse tycks vara ett accepterat faktum, ett slags politiskt mantra.

Två undantag finns trots allt. Bush vann inte i New Hampshire år 2000, Bill Clinton vann inte där år 1992. Men de blev presidenter ändå.

Egentligen är det fel att påstå att valrörelsen "bara" är elva månader lång. Egentligen började den tidigt på våren 2007.

Fram till och med tredje kvartalet 2007 hade kandidaterna samlat in 420 miljoner dollar för att finansiera sina kampanjer. Och de hade gjort av med cirka 265 miljoner fram till den 30 september, alltså cirka två månader innan den officiella primärvalskampanjen börjat.

Därför blir de första valen avgörande för hur kandidaterna bedöms på den politiska marknaden. Ty det behövs mer pengar. För det ?riktiga? valet har ju ännu inte börjat: än så länge handlar det om att de båda partierna ska utse var sin kandidat. Och den kandidaten ska på ett eller annat sätt vara lönsam för sina sponsorer.

Bara för de två huvudkandidaterna som ska kämpa om presidentposten väntas kostnaderna bli sammanlagt 1 miljard dollar. Årets valrörelse blir rekorddyr. (Till detta kommer ju kostnaderna för årets val till en tredjedel av senaten och hela representanthuset.)

En hemsida som (på engelska) visar kandidaternas ekonomi är oberoende Center for Responsive Politics.

Den 3 januari rullar det alltså igång. Och raden av nomineringsmöten och primärval är inte slut förrän den 7 juni då Puerto Ricos demokrater har röstat.

Det som deltagarna röstar på är ? förenklat uttryckt ? de partidelegater som ska sändas till demokraternas och republikanernas partikonvent i augusti-september. Det är då presidentkandidaterna officiellt utses.

Nomineringsval (nomineringsmöten, caucus) är ett slags "urdemokrati" där det krävs att man deltar i ett möte med diskussion och val vid ett visst tillfälle. Till exempel finns det nära 1.800 sådana lokaler i Iowa. Här sker alltså inte en sluten omröstning; man röstar öppet som på ett föreningsmöte, t. ex. genom att samlas i olika grupper.

Olika regler gäller för demokraternas och republikanernas möten. I just Iowa fortsätter processen med möten på fyra olika nivåer tills delegaterna är utsedda den 14 juni.

Kritiken mot nomineringsvalen är att man måste infinna sig vid en viss tidpunkt i en viss lokal. Det går inte att poströsta. Och deltagandet i mötena är lågt, även om de som kommer anses vara bättre insatta än genomsnittsväljaren.

Primärval (primary elections) är slutna omröstningar som fungerar ungefär som ett vanligt politiskt val.

Reglerna för allt detta är olika i olika delstater och olika mellan partierna.

Tisdagen den 5 februari har döpts till Supertisdagen. Då röstar över 20 delstater (bland annat de folkrika New York, Illinois och Kalifornien). Man tror att man då vet vem som blir respektive partis kandidat.

Det är en rad stora delstater som flyttat fram valdagen för att få fram ett snabbare avgörande. Analytiker har redan pratat sönder frågan vilken kandidat som gynnas och missgynnas av detta.

Demokratiska partiet har till och med blivit så förbaskat på delstaterna Florida och Michigan när de ändrade valdagen utan att be om lov. Så de delstaterna får i år inte skicka några delegater till konventet.

Och först vid demokraternas konvent i Denver, Colorado den 25-28 augusti och vid republikanernas i Minneapolis-St. Paul (Minnesota) den 1-4 september utses partiernas kandidater officiellt.

Det är sen det börjar "på riktigt" och håller på till tisdagen den 4 november, slaget mellan åsnan (symbolen för demokratiska partiet) och elefanten (republikanernas symboldjur).

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator

• Tweet