Här bloggar barnmorskan Lisa om livet på förlossningen, inför seriestarten av Barnmorskorna. Hur ser en vanlig dag ut för en barnmorska?

• Läs mer om Lisa

Tidiga mornar är inte längre en jättefavorit... det känns som man kliver in på förlossningen lite lätt grön i ansiktet, med ett illamående som guppar i halsgropen. Blod, svett och tårar och många apelsiner senare föds en underbar liten kille! När sedan moderkakan har kommit ut och jag står där för att visa den för föräldrarna säger pappan till mig - ni är inte kloka ni barnmorskor, ta bort den, jag vill inte se. För en sekund såg jag mig själv utifrån, själv gravid illamående, hållandes en varm, blodångande moderkaka i mina händer och just då kunde jag inte annat än hålla med honom!

Det känns så härligt att nu berätta öppet, att vi ska ha barn! Det är verkligen underbart och nyheten sprids med vindens hastighet, inte bara genom oss utan med lite hjälp av Metro och andra artiklar. En kompis till Janne läste Metro och såg där artikeln om mig som avslutades med att jag ska ha barn. Nån vecka innan hade vi varit där på middag och då inte berättat något, nu blev hans reaktion - men vet Janne om detta? Så kl 06.20 ringer telefonen hem, Janne svarar och får då en försiktig fråga... vet du om vad som står i Metro... ska man säga grattis eller?! Som jag skrattade!

Det var inte lika lätt att lura mina arbetskompisar, som det var med Jannes vänner. Yvonne var inte den enda som tyckte att det stod skrivet i pannan på mig. Solveig frågade mig också, för hon såg det i mina ögon, hon höll på att avslöja mig redan i vecka 6 när jag mådde illa och inte tålde så mycket lukter eller mat, men var helt galen i apelsiner. Hon såg mig med dagens tredje apelsin och sa, värst vad du äter apelsiner man kan ju tro att du är gravid.
I början ville jag bara ha det för mig själv, njuta av vetskapen och sakta förstå att jag faktiskt var gravid. Bara för att man är barnmorska är man inte alltid så snabbtänkt ;).

Nu blev det inga nyheter från jobbet, men som ni vet, det hjärtat är fullt av...

Arbetet kan verkligen skifta från dag till dag. Ikväll har vi alla sprungit benen av oss och det känns som det ploppar ut bäbisar i varje rum hela tiden. Ploppar och ploppar förresten... antar att ni som fött barn kanske inte riktigt skulle beskriva det så! Tina hade en patient som en gång sa att "det är inte ett barn på väg, det måste vara en cykel". Antar att det är i sådana stunder, när cyklar, soffgrupper och annat härligt trycker på och vi barnmorskor lugnt försöker förklara att det är helt normalt... som den svarta blicken skymtar förbi i kvinnors ögon.

Ikväll blev det i alla fall två förlossningar för min del, det var två omföderskor som födde barn ganska snabbt, hos den ena ville inte moderkakan lossna så hon var tvungen att åka in till operation för att plocka ut den. Men annars gick allt bra. När natten kom var vi ganska trötta och samtidigt uppfyllda som man blir när man får förlösa.

Yvonne kom för att ta över min ena patient, hon har varit på semester och såg oförskämt solbränd och pigg ut! Hon gick med bestämda steg fram till mig, tittade mig in i ögonen och sa: "Jag ser att du är gravid"... Jag kom helt av mig och alla mina smarta bortförklaringar bara försvann... syns det svarade jag och tog mig om magen. Det står ju skrivet i pannan på dig, svarade Yvonne och kramade om mig.

Nu var det ett tag sedan jag skrev, serien Barnmorskorna har ju börjat och jag tänkte att jag skulle ligga lite lågt ett tag och inte överösa svenska folket med en barnmorskas liv och leverne... Det var spänd förväntan när serien började, på jobbet firades det med jordnötter och cider och jag tror alla känner sig ganska nöjda med resultatet. Värme, styrka och humor tycker jag lyser igenom programmen och det känns härligt!!

I början när filmteamet inte var med längre, kändes det lite konstigt. Vi hade som vant oss vid kameran och vant oss vid att hålla in magen, puta med brösten och se till att alltid bli filmade från vår bästa sida ;)

Skämt åsido, under sker varje dag på en förlossningsavdelning vare sig kameran rullar eller ej, och det är det som är så underbart med vårt jobb. Det roliga är att en liten del av detta kan nu visas för alla, så låt er svepas med och förundras! Det gör vi.

Idag har jag arbetat dag och det blev ingen bäbis att förlösa för min del, utan jag har mer tagit hand om olika kontroller, misstänkta vattenavgångar... har förlossningen startat eller ej, eller en patient där det var mannen som inte stod ut att vänta längre utan ville att vi skulle "plocka ut den"!

En bra dag i stort sett, det kan vara skönt med lite lugnare dagar ibland. Just idag passade det mig bra för det är något helt annat som pockar på min uppmärksamhet mer eller mindre hela tiden...

Kl 13.00 Börjar med att gå till BB för att prata lite med mina patienter från gårdagen, de mår alla bra, är fortfarande lite trötta, men glada!

Kl 13.45 Idag är tavlan full med patienter som ska sättas igång, jag får två induktioner i olika stadier, det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång! Efter ett par timmar önskar jag att jag var en bläckfisk... alla jobbar hårt och det är full fart på barnafödandet. Antar att mammorna är de som arbetar allra hårdast.

Kl 17.00 Tina måste gå till operation, så jag får passa en av hennes patienter. Det är en omföderska som troligen har ett par timmar kvar till förlossning?

Kl 17.30 Ringer patienten jag ska passa, det trycker på säger hon. - Är du säker?, är den första smarta kommentar jag får ur mig, i den stress jag känner... Mamman bara tittar på mig. - Säker? Den kommer nu, svarar hon. Härligt att få göra ett smart intryck?

Kl 17.40 Föds en pojke som är stor och kraftig och skriker i högan sky. Mitt i detta tittar Tina in! Hon får passa en av mina patienter medan jag avslutar härinne.

Kl 18.15 När jag kommer ut igen har Tina nu fått förlösa min ena patient! Ibland blir det snurrigt men det är bara att hänga i. Min förstis som sattes igång, har det jättejobbigt och jag får gå direkt in till henne. Det visar sig att hon är öppen fem cm och hon vill ha en ryggbedövning. Jag kontaktar narkosen som just denna dag också har det lite körigt... Det tar längre tid än vanligt, innan de kan komma och jag får sätta till alla barnmorskeklutar jag har för att stötta mamman under tiden. Till slut kommer narkosen och jag och min undersköterska byter plats. Jag går ut till expeditionen där det finns ett gäng pol.patienter att hugga in på. Välj och vraka råder..! Nu är alla ganska trötta, men stämningen bra som tur är och vi skämtar friskt med varandra

Kl 06.50 Har precis kommit in på barnmorskeexpeditionen när jag blir tillsagd att omedelbart springa till operationsrummet. De gick alldeles nyss in med en patient som skall förlösas med kejsarsnitt och min kollega vill bli avbytt. Springer dit, får en snabb rapport och hoppar in i sterila operationskläder. Effektivt sätt att vakna på!

Kl 07.05 Ut kommer en liten pojke som är lite tagen, jag går direkt ut till barnbordet där en barnläkare väntar, vi flödar extra syre och gnuggar honom så att han ska komma igång. Efter ett par minuter är han pigg och det är ingen tvekan om att han kommit igång! Han får komma tillbaka till mamma och ligga hud mot hud en stund. En stolt pappa fotograferar.

Kl 07.45 Tillbaka på förlossningen, pappa och son får sitta i "stilla rummet" och mysa tillsammans. Hoppas att vi snart kan gå till uppvaket där de får vara tillsammans hela familjen. Passar på att äta lite frukost tillsammans med några andra sena eftersläntrare.

Kl 09.00 Idag har vi CTG-genomgång med en av våra läkare och min kollega Karin, drar ett patientfall och visar barnets hjärtkurva. Det blir en riktigt bra och livlig diskussion, åsikterna går ibland isär om vad som ska göras, vilket visar att det verkligen är ett hantverk, där det inte finns givna svar. Alla är vi dock överens om att en frisk mamma och ett friskt barn är det viktigaste.

Kl 09.30 Går till uppvaket med pappa och barn och där väntar en mycket längtande mamma! Jag hjälper till att lägga honom till rätta vid bröstet, han verkar inte sugintresserad, men fullt nöjd med att vara nära.

Kl 11.10 Nu är det många patienter på väg in och vår koordinator försöker tappert dirigera arbetet och se till att patienter som är förlösta kommer upp till BB. Jag väntar in en mamma som ska få sitt tredje barn och som har planerat kejsarsnitt på grund av tidigare snitt. Hon misstänker att vattnet har gått och börjar dessutom få sammandragningar...

Kl 11.50 Patienten har alltid rätt eller vad heter det?! Vattnet rinner och sammandragningarna börjar ta i alltmer, tillkallar läkaren som gör bedömningen att det blir kejsarsnitt nu istället för det planerade. Mamman tar det med ro, hon kände det på sig. Så... here we go again! På operationen undrar de om jag har klippkort idag... Det blev en sådan dag idag!

Kl 07.00 Lite grusig i ögonen efter en kort natt, behöver verkligen en kopp barnmorskekaffe, starkt som inget annat! Trots kaffet kommer en stor gäsp och gliringarna låter inte vänta på sig från kära kollegor. Är man förälskad får man inte vara trött på jobbet en morgon utan att bli allmänt villebråd. Jag smiter in till min patient.

Kl 08.30 Det går långsamt fram för min "förstis", så jag bestämmer mig för att ta hål på hinnorna för att stimulera igång mer värkar. Blivande pappan är av "lejonhannesorten" och behöver lite handpåläggning för att lugna sig och förstå att allt just nu är helt normalt. Tålamod...!

Kl 11.00 Nu har det gått framåt ett par centimeter, vilket ger mamman mer energi och pappan lite lugn. Mamman får in ett gåbord och nya värmekuddar och ska nu försöka vara upprätt för att barnet ska tränga ner. Tyvärr är det en rörig dag på avdelningen, vilket innebär att jag inte hinner vara inne på rummet så mycket som jag skulle vilja.

Kl 11.20 Ute på avdelningen råder ett ordnat kaos?det är många barn på väg och alla jobbar för fullt. Själv ägnar jag den närmaste timmen med att göra punktinsatser. Lyssnar på fosterljud på olika rum, blandar dropp, tar emot en patient som misstänker att vattnet har gått? tack och lov är det falskalarm och hon kan gå hem, hjälper en kollega inspektera en bristning och däremellan in till min egen patient för att kolla att allt är bra och att det går framåt.

Kl 14.00 Nu kommer kvällspersonalen och jag kan lova att de är efterlängtade! Det känns lite snöpligt att lämna ifrån mig min patient som nu faktiskt är öppen 10 cm och sitter på boll för att få ner barnet den där sista lilla biten. Fast när jag satt mig i soffan för spegling om hur dagen varit, lagt upp fötterna på en pall så måste jag erkänna att det var inte helt fel.

Kl 14.00 Vilken härlig början. Jag får ta över en mamma som väntar tvillingar, det är barn nummer två och tre och hon är öppen sju cm. Tvilling ett ligger med huvudet först och tvilling två ligger just nu med stjärten först... spännande! Helt egoistiskt känns det kul att inte ha någon med sig som man ska handleda - jag får förlösa!

Kl 15.15 Jag och min undersköterska förbereder inför förlossningen, dubbla nummerband och band till navelsträngarna så att vi ska veta vilket som hör till vem. Nu är det bara att vänta tills det är dags...

Kl 15.45 Mamman står upp bredvid sängen, andas lustgas och tycker att det trycker på nu under värkarna. Jag lyssnar på tvillingarna och kollar att de mår bra, efter ett par värkar när jag har stått där inne, slänger hon plötsligt iväg lustgasmasken och skriker "nu är det inte kul längre, jag struntar i det här och åker hem". Nu är det inte långt kvar tänker jag!

Kl 16.10 Nu är det helt öppet och tvilling ett verkar redo att vilja komma. Mamman håller runt sina knän och krystar på med en kraft som plötsligt bara finns. Nu är det inte tal om att åka hem längre... Efter bara ett par krystvärkar kommer så tvilling ett, som visar sig vara en pojke. Han avnavlas och ges till en stolt pappa! Jag undersöker och känner en buktande hinnblåsa och en stjärt som bjuder sig. Läkaren kontrollerar med ultraljud och håller ett bra tag runt magen för att den inte ska lägga sig på tvären. Jag pillar hål på hinnan och fostervatten forsar ut och ner på... ja typ allt! Krystningarna börjar igen, stjärten kommer först och efter ett tag så "faller benen ut" och när navelsträngen kommer tar jag tag om benen och samtidigt som mamman krystar föds en pojke i en bakåtvolt! Nu har familjen ett helt fotbollslag av pojkar!

Efter ett tag kommer också moderkakorna, en liten bristning är sydd och två fina pojkar ligger vid varsitt bröst och tittar sig undrande omkring. Lugn råder och vi lämnar familjen för att bekanta sig med varandra.

Kl 18.45 Efter vägning och mätning visar det sig vara två stora pojkar på nästan 3 kg vardera. Pappan undrar om det är möjligt att ta med sig ringknappen hem, för att kunna ringa vid behov även efter hemgång.

Kl 19.20 Åter ute på expeditionen, koordinatorn har en patient till mig. Va, har jag inte jobbat färdigt nu?! Two in one, say no more ;)

Kl 06.50 Idag var det lugn som mötte mig när jag klev in på förlossningen. De har förlöst många på natten och nattpersonalen är ganska trött. Jag får en förlöst som vill sova och vara lite ifred.

Kl 08.15 Fortsatt lugnt. Det blir lång morgonfika - kul att hinna sitta ner många tillsammans och bara skvallra. En av barnmorskorna är gravid och börjar se härligt stor ut. I brist på annat att göra, går drevet efter vilka fler som kanske är gravida?? Ingen slipper undan, finns något nattgammalt att erkänna? Skratten ekar mellan väggarna när vi tänker på, vad våra kära män skulle säga om de visste hur snacket gick just nu.

Kl 11.20 Min första patient med värkar är på väg. Nu har latmasken lagom funnit sig tillrätta, soffan är mjuk och kaffet smakar bra... men ett vrål från intaget väcker mig raskt. Jag möter en dansande kvinna som är på väg att föda sitt fjärde barn. Hon har något vilt i blicken, när nästa värk kommer ger hon ifrån sig ett välbekant vrålstön. Hon kryper upp på knä på undersökningsbristen och jag ser hinnblåsan som hänger ut ur underlivet. Jag hinner precis få på mig handskar innan hon bestämmer sig för, att nu ska den uuut!! Hon trycker till, jag blir översköljd av en våg av vatten och ut glider en perfekt liten baby, som först ser mest förvånad ut och sedan ger ifrån sig ett illvrål av levnadskraft. Mamman drar själv fram henne mellan benen och upp i famnen. Samtidigt som jag står där och ser hennes lyckliga ansikte, känner jag hur fostervatten droppar från mitt hår och ner i nacken, jag är ganska kladdig, men precis där och då, känner jag mig också full av levnadskraft och glädje över det fantastiska jobb jag har!

Kl 15.30 Ringer för att stämma av med Janne innan jag åker från jobbet, han frågar "hur har din dag varit?". Jo det har varit blod, svett och tårar och en massa annat som är svårt att sätta ord på!

Kl 13.00 Jag börjar med att gå direkt till BB för att se hur gårdagens baby-girl Tyson mår. Hennes storebror har stannat hemma från skolan "jag kan inte gå till skolan idag, jag har ju blivit storebror". Den lilltjejen kommer få det bra.

Kl 13.45 Nere på förlossningen igen. Jag och kandidaten får en ny omföderska som önskar sig en naturlig förlossning utan bedövning. Hon är ute och går i korridoren för att stimulera progressen. Vis av gårdagen lovar jag inte kandidaten att det kommer bli förlossning?

Kl 15.00 Jag undersöker mamman och hon är öppen 8 cm!! Härligt! Det trycker på bra vid värkarna? Efter att varit inne hos mamman ett bra tag, ska vi gå ut en stund, hon lovar att ringa att om det kommer krystkänsla.

Kl 15.10 Vi hinner bara ut till expeditionen och precis påbörja rapporten när det ringer. Vi springer tillbaka och inne på rummet står mamman bredvid sängen och flåsar "den kommer nu!". Vi hjälper henne upp i sängen och så börjar hon aktivt krysta. Det går fort och min kandidat får förlösa sitt första barn! Det blir en stor pojke på 4200g! Han vet precis vad han ska göra, tar ett bra tag om bröstet och suger sig fast som en sugkopp!

Kl 17.30 En förstföderska är på väg in. Vi har haft en slapparstund efter förra förlossningen och fnitternivån har varit hög inne på expeditionen. Vår enda manliga barnmorska jobbar ikväll och han mår som en tupp i hönsgården.

Kl 17.45 Vår patient har kommit, undersköterskan hämtar mig direkt, för att hon tycker att patienten beter sig märkligt. När jag kommer in på rummet stirrar kvinnan rakt fram och ser intensivt koncentrerad ut. Jag presenterar mig, men får inget svar, hon bara stirrar rakt fram? Jag förstår att hon bör undersökas snabbt och när vi får av kläderna syns barnets huvud halvvägs ute?inte konstigt att hon bara stirrade! Hon får krysta ett par gånger och sedan föds deras dotter! När pappan har parkerat bilen och kommer in och undrar hur det går - blir han lätt chockad över att barnet redan har kommit. Han får i allafall klippa av navelsträngen.

Kl 20.50 Nattpersonalen börjar komma. Vi har skickat en av våra patienter till BB och när rapporten över "förstisen" är klar känns det ganska skönt att gå hem. Undrar vad morgondagen ska innehålla?

Kl. 06.45 Har precis klivit in på förlossningen och börjar som vanligt med att sniffa runt för att känna in hur stämningen känns. Det är konstigt men även om det inte syns en människa i korridoren känns det direkt om det är stressigt eller lugnt. Idag verkar det vara en lugn dag...
Stämplar in och går till expeditionen för att få rapport. Jag och min läkar kandidat får en omföderska som ska ha sitt andra barn. Hon är öppen 4 cm och vattnet har gått hemma.

Kl. 08.30 Patienten börjar få tätare värkar och tycker det är jobbigare, bra säger jag och hennes man tittar lite undrande på mig? Jag börjar undersöka, men istället för att känna barnets hårda huvud, möter mina fingrar en mjuk, bullig yta... mitt adrenalin flödar till direkt och barnmorskenerven har definitivt vaknat! Efter att ha känt efter noga, inser jag att det är barnets ansikte.
- Typiskt!, säger mamman, den brås på dig. Hon nickar mot blivande pappan. Så nyfiken att den försöker tjuvkika på världen! Jag förklarar för paret att nu är det inte säkert om det går att föda vaginalt. Om barnet fortsätter att bjuda med ansiktet först och även titta uppåt, måste det bli kejsarsnitt. Paret tar det bra.

Kl. 09.30 Mamman har kämpat på ett tag, stått upp och vaggat, suttit på boll, druckit ett par smoothies. Nu har barnet trängt ner lite till, men åt fel håll. Kandidaten får också undersöka. Den här bjudningen ses bara i ungefär 1% av alla förlossningar, så ur ett utbildningsperspektiv är det kul för henne. I samråd med mamman och förlossningsläkaren bestämmer vi att fortsätta ett par timmar till och se om barnet kan snurra rätt. För att få bra kontroll på barnet sätter jag skalpelektrod så vi kan följa hjärtljuden. När jag kommer ut på expeditionen får jag direkt frågan av retsamma kolleger, - Du är säker på att du inte satte elektroden i barnets öga, haha jag försöker retas tillbaka, men trots att det i så fall skulle vara världshistoriens hårdaste öga, kan jag inte undvika att bli orolig. Kommentaren tog där den skulle!

Kl. 12.00 Barnets hjärtljud börjar bli påverkade, mamman är trött. Hon har nu suttit ett par timmar på bollen och aktivt guppat upp och ner för att se om hon kan "skaka" ner barnet rätt. Ny undersökning visar status quo. Vilken otrolig tur att detta är i Sverige och inte i t ex Sudan. Läkaren tycker att vi ska göra ett sista försök, men mamman börjar storgråta av hela situationen och tröttheten. Efter lite fundering går hon med på att göra ett sista ryck. Vi peppar och stöttar allt vi kan, fixar lite mat till pappan som börjar krokna han också, det är inte lätt att stå bredvid heller och känna sig maktlös.

Kl. 13.30 Barnets hjärtkurva ser allt mer påverkad ut. Nu går allt fort. Vi beslutar att göra kejsarsnitt, narkosen kommer och vi går direkt till operation.

Kl. 13.54 Ut kommer en ljuvlig liten flicka som ser ut som hon gått en boxningsmatch därinne i sin kamp att komma ut! Lite blåmärken i ansiktet och en skalpelektrod som sitter som ett tredje öga i pannan... skönt. Hon skriker ilsket och det går en gemensam glädje genom rummet. Äntligen är hon här!