Hur ska Kina rädda ansiktet?

Publicerad 18 mars 2008 - 15:55 Uppdaterad 18 mars 2008 - 22:38

Tibet-krisen kan ses som att Kina tappat ansiktet inför världen. Bilden av ekonomisk framgång och växande stabilitet visar sig dölja en helt annan verklighet. Frågan blir nu hur Kina kan reparera denna PR-förlust när man fortsätter med våld och stoppar information.

Kinas reaktioner är inte oväntade för en diktatur som visat föga respekt för mänskligt liv - eller för natur och miljö.

Missnöje mot Dalai lama?
Men krisen i Tibet har många dimensioner. En är att det tydligen finns ett ökande missnöje bland tibetaner i Kina mot exiltibetanska ledare, inklusive Dalai lama.

Dalai Lama Foto: Scanpix Dalai lama förespråkar ett icke-våldsmotstånd. En del av de frustrerade tibetanerna inne i Kina tycker tydligen inte att det är nog.

Detta betyder att tibetanernas kamp i Kina kan ta vägar som ingen nu riktigt kan förutsäga. Den kinesiska diktaturen har militära medel nog att slå ner en sådan kamp.

Vad kommer sedan?
Men vad kommer sedan? Kan motståndet utveckla sig till terrorism?
Säkert inte med Dalai lama. Men vad sker om det tibetanska motståndet går nya vägar?

Det bör ju också påpekas, att det närmast medeltida feodala prästherradöme i Tibet, som Dalai lama står för, är helt odemokratiskt. De som protesterar inne i Tibet i dag vill knappast ha det tillbaka.

Smutsig baksida
Så upproret fäster inte bara uppmärksamheten på Kinas smutsiga baksida utan även på den nästan glamourösa bilden av Dalai lama-företeelsen. (Dalai lama är ju inte namnet på en person utan på en religöst-politisk ledare.)

Frågan är också om Tibet-upproret följs av andra. Enligt exiltibeter är flera miljoner tibetaner spridda (läs: fördrivna) till andra provinser som Gansu och Sichuan (se kartan längre ner).

Redan före Tibet-våldet avslöjades en bombplan mot OS med rötter i provinsen Sinkiang med miljontals muslimer. Här har tidigare saudiska, afghanska och iranska fundamentalister bedrivit propaganda.

Kineser stödjer?
En del rapporter från Kina visar dock att den kinesiska befolkningen ser negativt på det tibetanska upproret och stödjer ledningen. Om man nu kan lita på sådana uppgifter i en diktatur.

Men de kan kopplas till en kinesisk nationalkänsla som går långt utanför lojalitet till den nuvarande partiledningen.

Den välvilja i massmedierapportering, som den kinesiska ledningen hittills har åtnjutit, kommer troligen att förändras. Kinas bakgård handlar inte bara om Tibet. Det handlar inte bara om diktatur.

Priset för "undret"
Det kan också börja handla om priset för det "kinesiska undret" som döljer kanske 700 miljoner fattiga bönder som lever under urusla förhållanden. Om det missnöjet får fria tyglar skakas hela det kinesiska samhället.

Det handlar också om en miljöförstöring som exporteras ut över världen. Vi kan ibland känna av den i form av giftbemängda leksaker.

Ett exempel på kritisk massmediebevakning är denna veckas förstasideshistoria i brittiska The Economist som talar om Kina som de nya kolonialisterna på grund av landets enorma råvaruhunger.

Eller en webartikel i tyska Der Spiegel som visar på en undersökning som visar att var tredje tysk firma kan producera billigare hemma än i Kina. I klartext: Det "kinesiska undret" håller på att underminera sig själv.

Och en fråga som världssamfundet eller världsopinionen måste brottas med är hur man ska hantera OS om våldet fortsätter.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, Rapport, SVT

• Tweet