SVT:s team i Somaliland:

På besök i landet som inte finns

Publicerad 12 maj 2009 - 13:02 Uppdaterad 13 maj 2009 - 10:54

Det börjar kännas att något inte riktigt är som vanligt redan på plattan i Dubai, där vårt plan står parkerat. Boeing 727-200 står det målat på flygplanskroppen, men någon Boeing 727 är det inte...

-Fast dom kanske gärna hade velat ha ett så fint plan, tänker jag och vi - jag och fotografen Andreas Zernell - släntrar ombord på det fullsatta planet, som avgår mot Djibouti klockan 03.

Febersjuka släpps inte in
När vi landar i Djibouti uppstår en mycket lång kö för att komma igenom dörren in i terminalbyggnaden. Varför? Jo, här tar man svininfluensan på allvar.

Två allvarliga herrar i munskydd står i dörröppningen och greppar tag i varje ankommande passagerares vänstra öra. In med termometern i varje - febersjuka släpps inte in. Men vi klarar oss.

Landet som inte finns
Så väntar nästa plan, det som ska ta oss till Somalia - eller närmare bestämt; det ska ta oss till ett av få länder i världen som inte finns; Somaliland.

Somaliland är det nordvästra hörnet av det som officiellt är Somalia, men Somaliland förklarade sig självständigt redan 1991. I Somalia finns ingen fungerande regering, och det har varit krig och kaos oavbrutet i 18 år, men landet är internationellt erkänt. I Somaliland finns en fungerande regering, någorlunda demokratiska val, egen valuta, och det är relativt lugnt. Men inget land i världen erkänner landet.

Två mirakel
Planet som ska ta oss till huvudstaden Hargeisa hade passat bättre på museum än på en flygplats, men att ett 50 år gammalt sovjetiskt Iljusjin 18, komplett med rysk pilot, (fast utan säkerhetsbälten) är det enda som flyger till ett land som inte finns verkar ju på sitt sätt logiskt.

På flygplatsen i Hargeisa inträffar två mirakel. 1: Vi landar utan problem. 2: Vårt bagage är med, trots bytet på Heathrow i London! Dessutom möts vi av Yanki Kilo, som ordnar våra passformaliteter, och den till officiell kurs påbjudna inväxlingen av hundra dollar.

Hundra dollar till officiell kurs blir ungefär ett halvkilo sedlar i lokal valuta, visar det sig. På väg genom centrum ser vi svartväxlarna sitta i långa rader. Hos dom får man ett helt kilo pengar för 100 dollar.

Kamel på menyn
30 timmar efter avfärd hemifrån kör vi förbi stridsvagnshindren och bombkontrollen och in på Hotel Mansours område.

Så börjar TV-journalisternas grovjobb - att få tekniken att fungera. Det gör den inte, visar det sig. Jag kan ringa till Sverige, men inte bli uppringd hemifrån på mobiltelefonen, internetanslutning finns ? men fungerar inte, satellittelefonen blir räddningen. Dataprogrammet vi använder för att klippa våra inslag på fungerar inte. Men man kan trösta sig med en kopp kaffe i baren, och på restaurangens meny finns både get och kamel.

Diplomatiskt krångel
Sen är det bara några få formaliteter som ska ordnas innan vi kan börja arbeta: fototillstånd från inrikesministeriet, introduktionsbrev från utrikesministern, tillstånd från justitieministern och polismyndigheten, ett OK från kustbevakningen och så helst ett vänskapligt samtal med försvarsministern, som jag som tur är känner ? fast eftersom han inte har mitt mobilnummer så svarar han inte, sådan är kutymen, säger Yanki Kilo.

Men jag kan ringa honom och berätta att det är du som ringer, så svarar han. (Yanki Kilo har för övrigt alla ministrars, deras sekreterares och chaufförers mobilnummer i huvudet.)

Så blir det kväll den första dagen. Allt är (förutom ett militärt tillslag mot en grupp terrorister) lugnt. Och geten smakade helt OK.

Bert Sundström
utrikesreporter Rapport

• Tweet