Kommentar Malin Attefall

"Att inga rutiner bröts gör saken värre"

Publicerad 6 oktober 2009 - 12:37 Uppdaterad 4 november 2009 - 15:44

Vården begick inga fel när ett spädbarn avled på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det visar Socialstyrelsens granskning. Men hur tydliga är rutinerna och när övergår smärtlindring till att bli dödshjälp?

Fallet med flickan, som i september förra året dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus med höga halter smärtstillande medicin i blodet, har skakat om vårdsverige. Nu diskuteras frågan var gränsen mellan smärtlindring och dödshjälp går överallt.

Två parallella utredningar
Räcker det att ha som syfte att hjälpa och lindra om doserna av smärtstillande är så höga att de leder till en snabbare död?
Om den frågan har det sedan i mars pågått två parallella utredningar.

Den ena är en brottsutredning som åklagare Peter Claesson nu leder. Han utgår från den vanliga brottsbalken och undersöker om barnläkaren begått något brott i slutvården av barnet, alltså om hon försökt ta livet av barnet. Den utredningen pågår fortfarande och hittills har jag inte lyckats få något besked från åklagaren om det ska bli åtal och i så fall när.

Den andra utredningen, som nu alltså är klar, har ett annat syfte. Här ville man veta om något gått fel i rutinerna i vården kring den lilla flickan, om personalen agerat på ett riktigt sätt och om vården följt vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är ingen brottsutredning och läkaren kan varken frias eller fällas av de resultat som Socialstyrelsen nu kommit fram till.

Tydliga slutsatser
Men de är ändå intressanta för de är så tydliga i slutsatser. Utredaren anser inte att barnläkaren gjort något konstigt. Hon har utgått från de rutiner och riktlinjer som finns i vården i livets slutskede och agerat som man brukar göra i sådana situationer.
Socialstyrelsen noterar att de höga nivåer av smärtstillande morfin och tiopental som fanns i blodet inte har någon klar förklaring.

De nivåer smärtstillande som ska ha getts enligt barnets journal borde inte ha lett till så höga koncentrationer i blodet. Men, skriver utredaren, internationell forskning har visat på liknande fall där barn som dött i samband med att man avslutat livsuppehållande behandling har haft mycket höga halter av morfin i blodet, utan någon naturlig förklaring.

Är det här då slutet på tragedin?

Nej, jag tror inte det. Kvar står ett sörjande föräldrapar som förlorade tron på sjukvården när de som bäst hade behövt dem, när de förlorade sitt barn. Att inga rutiner bröts är snarare något som gör saken värre. Hur kan vanliga rutiner fungera så dåligt att de lämnar föräldrarna med misstanken om att deras barn kanske har dödats?

För barnläkaren, som hade hand om flickan under hela vårdtiden och som tycker att hon gjorde sitt jobb, är det här säkert en lättnad att läsa, men fortfarande kvarstår ju själva brottutredningen. Vad den kommer fram till kan varken hon eller någon annan förutspå. Ett halvår har hon varit tjänstledig, ett halvår med dråpmisstanke över sig.

Nu måste åklagaren snart fatta sitt beslut så det här får ett värdigt avslut och vårdpersonal runt om i Sverige klart får veta vilka regler som gäller när livet håller på att rinna bort.

Malin Attefall, Vetenskapsmagasinet