Kanske en mur, sa president Kennedy

Publicerad 29 oktober 2009 - 15:23 Uppdaterad 4 november 2009 - 15:04

Det var nio dagar innan muren byggdes. USA:s president John F. Kennedy talade med en rådgivare om de tusentals östtyskar som varje dag lämnade DDR. Han menade att sovjetledaren Chrustjov måste agera...

- Östtyskland håller på att att förblöda. Hela östblocket är i fara. Han måste göra något. Varför inte en mur?

Och nio dagar efter presidentens funderingar i rosenträdgården i Vita huset, var muren ett faktum.

Det låg i luften. Den mäktige demokratiske senatorn Fulbright talade några dagar tidigare om att östtyskarna hade full rätt att stoppa flyktingströmmen. Västmakterna visade samma maktlöshet 1961 som 1956 (Ungern) och sen i Tjeckoslovaken (1968). Vad som hände i östblocket avgjorde Sovjet.

Symbol för misslyckande

Kanske en mur, sa Kennedy Muren blev en symbol för ett misslyckat, omänskligt politiskt system. I Västtyskland talade politikerna om "våra bröder och systrar i DDR".

Men murens kritiker världen över kunde inte göra något åt den. Så länge DDR var beroende av kärnvapensupermakten Sovjetunionen kunde inget ändras.

Det blev som en (cynisk) besvärjelse att säga att om muren skulle bort skedde det till priset av ett tredje världskrig. Och så kunde DDR vrida propagandaskruven ett varv till: Muren skapar stabilitet. Som världen såg ut kunde inte mycket göras.

För DDR blev effekten en välståndsökning när befolkningen inte längre minskade. Men det skedde alltså till priset av att östtyskarna levde i ett fängelse.

Gisslan hos folket
Men också regimen blev ett slags gisslan hos folket. När Erich Honnecker blev stats- och partiledaren 1971 band han sig vid ett program som garanterade östtyskarna välståndsökningar. Det blev ett slags djävulspakt: Vi ger er högre standard och ni håller er lugna.

Och visst var DDR:s välstånd störst i östblocket. Men vad hjälpte det? Östtyskarna jämförde sig inte med Rumänien eller Sovjet utan med Västtyskland.
Misslyckad flykt på 80-talet

Resultatet blev ett generöst socialsystem. Livsmedeln var billiga genom statsstöd. Officiellt fanns ingen arbetslöshet. Priset för detta blev snart att ekonomin försvagades. DDR-industrin klarade bara den internationella konkurrensen genom att prisdumpa varor.

Jämfördes med väst
Det var inte den "första arbetar- och bondestaten på tysk mark" (DDR, alltså) som blev paradiset för många östtyskar utan det kapitalistiska Västtyskland. DDR-regimen måste hela tiden stå ut med att jämföras med väst.
DDR-bilen Trabant klarade inte jämförelsen med västtyska bilar

För DDR var problemet länge att staten inte erkändes diplomatiskt. Grupper i Västtyskland ville ha en återförening och ställde också krav på områden i Polen och Sovjet som före andra världskriget varit tyska.

I Helsingfors 1975 firade DDR en utrikespolitisk triumf. I den europeiska säkerhetskonferensen garanterade de 35 deltagarländerna Europas dåvarande gränser. DDR var inte längre ett slags "skurkstat", dess gränser och därmed hela DDR, erkändes i ett stort internationellt avtal.

Högt pris
Men priset - visar det sig efteråt - var högt. För de 35 länderna - även DDR, alltså - lovade att respektera mänskliga fri- och rättigheter.
Den föga glamourösa vardagen

Det betydde att den tidigare ganska svaga oppositionen i DDR efterhand kunde växa sig starkare och hänvisa till avtal som DDR accepterat. Det tog lång tid och hade nog inte gett resultat om det inte var för DDR:s usla ekonomi.

DDR-regimen behövde nämligen pengar för att hålla välståndet uppe - och sig själv kvar vid makten. Pengarna kom från det rika Västtyskland.

Miljardlån
En rad västtyska miljardlån till DDR hjälpte regimen över det värsta på 80-talet. Men det undergrävde samtidigt hela samhällsystemet.

För Västtyskland krävde gengåvor. Både större utrymme för olika oppositionella grupper - och att fler östtyskar skulle få resa utomlands.
Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 blev seger OCH nederlag för DDR

Under 80-talet fick tiotusentals östtyskar lämna landet för gott. När 20.000 östtyskar fick bosätta sig i Västtyskland, betalade västregeringen cirka 600 miljoner D-mark för dem (förutom miljardlånen).

Flera miljoner östtyskar kunde senare på 80-talet resa över gränsen på kortare besök. De kom i kontakt med ett annat samhällssystem. Det fick de återvändande östtyskarna att se sitt eget samhälle med nya ögon.

Ond cirkel
Ur DDR-regimens synvinkel blev allt en ond cirkel.

För att garantera välstånd - och bevara stabiliteten - måste man skaffa pengar.
Västtyska lån till DDR-ledaren Honecker blev en skuldfälla

För att få pengar måste man både låta folk resa och se nya saker. Det hotade stabiliteten.

Besöken i väst ökade kraven på regimen som också måste ge efter och ge DDR-oppositionen ökat utrymme.

Till sist gick det inte längre.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, SVT

• Tweet