Vem öppnade muren?

Publicerad 29 oktober 2009 - 17:36 Uppdaterad 5 november 2009 - 12:38

Vem öppnade muren? Var det socialdemokraten Willy Brandt? Eller var det kristdemokraterna Helmut Kohl och Franz Josef Strauss?

Många kan ta åt sig äran. President Reagan försvagade östblocket genom exportstopp för avancerad teknik. Själv stod han framför Berlinmuren och uppmanade sovjetledaren Gorbatjov att öppna den. Och till sist var det Gorbatjovs politik som fick östtyskarna att göra så.

Men inom Tyskland är det två politiska skolor som strider om äran.

Brandts avspänningspolitik
I slutet av 60-talet började Willy Brandt en avspänningspolitik mot östblocket. Han uppnådde det genom att lova att respektera de gränser som dragits genom Tyskland efter kriget.
Öppna muren, sa Reagan - och Gorbatjov gjorde det... Det betydde att i praktiken erkänna DDR (vilket Västtyskland inte gjort tidigare) och att lova att Tyskland inte med krig skulle återerövra tidigare tyska områden i Sovjet och Polen.

I Warszawas ghetto föll den västtyske regeringschefen Brandt på knä för nazismens offer. Det var för nationellt sinnade tyskar något avskyvärt - att en tysk regeringschef ödmjukade sig så. Men Brandt fick Nobels fredspris för sin omstridda politik.

Att Brandt accepterade öststaternas gränser ansågs närmast som landsförräderi, både av kristdemokrater och olika högerextremistiska och nynazistiska grupper.

Ökade förbindelser
Avspänningen ledde till att västtyskar kunde besöka DDR, att handels- och kulturförbindelser ökade. Öst- och västtyskar kom i kontakt med varandra. Och östtyskar kunde så småningom se västtysk TV.

Den omstridda östpolitiken gav Brandt fredspriset Ledmotivet för Brandt var "Förändring genom närmande". Att man alltså skulle bygga upp både kontakter och förtroende genom att de båda staterna umgicks med varandra på ungefär samma sätt som vilka andra stater som helst.

Diktaturen underminerades
Bakom den oskyldiga frasen dolde sig egentligen ett program för att underminera DDR-diktaturen.

Kristdemokraterna (CDU och CSU) såg Brandts politik som fega eftergifter. Men när de själva kom till makten 1982/83 accepterade man östpolitiken. Den gick inte att ändra.

Den ivrigaste motståndaren - den starkt högerinriktade CSU-ledaren Franz Josef Strauss - blev en av de ivrigaste att ge DDR generösa krediter, som troligen höll regimen vid makten.

Också Kohl förde en helt annan DDR-politik än tidigare. Kohl gav DDR-ledaren Honecker den högsta hedersbetygelse han kunde få: Han togs emot i Bonn med DDR:s flagga och DDR:s nationalsång. Fem år tidigare hade det nog kallats landsförräderi.
Honecker hamnade i Strauss' skuldfälla

Förändring mot betalning
Men CDU/CSU införde något nytt i tysklandspolitiken. Det var pengar. Redan tidigare hade Västtyskland köpt loss fångar ur DDR-fängelser mot västvaluta. Nu användes systemet i utvidgad form. I utbyte mot stora västtyska lån lovade DDR att låta östtyskarna få resa på besök i väst. Miljoner kom under senare delen av 80-talet. Och flera tiotusen fick lämna DDR för gott.

Detta var inte "Förändring genom närmande" (à la Brandt) utan snarare "Förändring genom betalning". Men det gav också resultat.

Miljontals DDR-medborgare kunde skaffa sig en egen bild av väst. Utan de första stegen på 70-talet hade detta troligen varit svårare att genomföra.

Enhetens kansler Helmut Kohl med östtyske premiärministern Hans Modrow Men under DDR:s sista år 1989/90 var det - efter en del tvekan och förvirring - kristdemokraten Kohl som drev på Tysklands enande. Han hade stöd av socialdemokraten Brandt - som när muren föll präglade uttrycket "nu växer det ihop, som hör ihop". Men partiledaren och östpolitikern Brandt blev då nästan en outsider i sitt eget socialdemokratiska parti

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, SVT

• Tweet