Ännu skillnader mellan öst och väst

Publicerad 4 november 2009 - 13:30 Uppdaterad 9 november 2009 - 09:14

Tjugo år efter Berlinmurens fall förbereder sig Tyskland för ett storslaget jubileum. Men även om de inte längre finns på kartan finns det fortfarande gränser mellan öst och väst.

-Det värsta jag vet, säger min väninna, är när folk från väst talar om för oss hur hemskt vi hade det. Det var mycket som inte var bra, men det var inte bara dåligt. Och vi kände inte till något annat.

De flesta som vuxit upp i DDR säger någon gång något liknande. Inte för att öst och väst är något man direkt pratar om till vardags.

Det dyker upp när jag som nyfiken utlänning frågar eller i små vardagliga ting, som att kvarteret fortfarande har "ett riktigt gammaldags östbageri" eller att min väninna avskyr den blå nyans hon kallar FDJ-blått - färgen de östtyska scouterna hade på uniformen. Sedan pratar vi inte mer om det.

Hon har gjort som så många andra som var i tonåren eller yngre när Berlinmuren föll. Hon reste, studerade sådant som intresserade henne och flyttade till Berlin där hon har ett fritt och kreativt yrke.

Blev inte vad de hoppats
Men för många tidigare DDR-medborgare blev inte det återförenade Tykland det land av mjölk och honung de hade hoppats på. Deras utbildning, yrkeserfarenhet, till och med deras språk, passade inte in i det nya Tyskland.

Trots att miljarder euro varje år investeras i att bygga upp gamla öst växer arbetslösheten, och med den fattigdomen och bitterheten. De unga välutbildade ger sig av västerut, där jobben och pengarna finns. Det finns östtyska städer som blomstrar, som Dresden och Leipzig, men de är omgivna av spökstäder.

Alla spår skulle suddas bort
När muren föll skulle alla spår av DDR suddas bort. DDR var diktatur och ofrihet, en ond dröm som landet vaknat ur. Men det var också ett land där människor levt och arbetat och trots avlyssning och utreseförbud tyckt, som min väninna, att allt var inte bara dåligt.

Men landet de levde i finns inte längre och de vågar knappt säga att det finns sådant de saknar. För DDR var dåligt.

Deras liv och erfarenheter har reducerats till något som inte duger, eller i bästa fall till ett skämt eller kitsch. Det är lätt att skratta åt att alla östtyska skolbarn löste samma matteuppgifter samtidigt, i hela landet, kläderna, de "multifunktionella" möblerna. Samtidigt skrattar man åt människorna som levde så.

Angela Merkel, landets mäktigaste kvinna, är från Östtyskland. Är inte det nog bevis för att alla gränser är rivna? Nej, menar vissa, som författaren Jana Hensel, just människor som Merkel är en del av problemet. De kan inte umgås med sin östtyska bakgrund med självförtroende utan försöker släta över skillnaderna och anpassa sig. Det gör att det fortfarande 20 år efter murens fall ses som något negativt att vara östtysk.

Stora generationsskillnader
Samtidigt har en ny generation tyskar blivit vuxen, den som föddes kring Berlinmurens fall. Skillnaderna mellan de gamla DDR-medborgarna och deras barn är lika stora som mellan första och andra generationens invandrare, den ena präglad av det gamla landet, den andra av det nya.

20 år är en kort tid för att förena två länder som varit skilda, och varit så olika, så länge. Kanske är det först till 50-årsjubileet, eller senare, som tyskarna verkligen kan fira som ett folk, utan att en del av dem känner sig som den pinsamma kusinen från landet.

Boel Holm, frilansjournalist, Berlin