Berättelser om kannibalism från alla världsdelar

Publicerad 19 januari 2006 - 11:11 Uppdaterad 19 juni 2006 - 11:26

Berättelser om kannibalism bland människor (antropofagi) finns från kulturer i alla världsdelar. Från Amerika finns berättelser om kannibalism inte bara hos invånarna på de karibiska öarna utan också hos azteker och irokeser samt hos karibtalande folk på det sydamerikanska fastlandet.

Idén om kannibalism har ofta använts i syfte att karaktärisera andra folkgrupper som vilda eller omänskliga. Många afrikanska folk var till exempel övertygade om att de europeiska kolonisatörerna var kannibaler, men till skillnad från samma folks berättelser om sina grannar, togs de inte på allvar av vetenskapen.

Inom Polynesien finns berättelser om kannibalism bl.a. från maori på Nya Zeeland och från Nya Kaledonien och Fiji. Bland fore-folket i inre Nya Guinea har kannibalism ansetts vara orsaken till den gåtfulla infektionssjukdomen ku'ru.

Creutzfeldt-Jakobs sjukdom
Smittämnet överfördes sannolikt genom rituell kannibalism eller långdragna begravningsprocedurer då kvinnor och barn kom i kontakt med hjärnvävnad från en avliden släkting. Sedan kannibalism förbjudits på 1950-talet upphörde smittspridningen. Insjuknande av personer som smittades dessförinnan har skett ända in på 1990-talet. Infektionen ger en fortskridande nedbrytning av hjärnvävnad och Kurus motsvarighet i andra länder är Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Men teorin om smittspridning genom kannibalism har ifrågasatts av kulturantropologer.

Kannibalism har av äldre antropologer indelats i två huvudtyper; endokannibalism då man äter medlemmar av den egna gruppen och exokannibalism då man äter främlingar, främst dödade fiender.

Dessutom finns sporadiska fall rapporterade om så kallad överlevnadskannibalism där ätandet varit enda alternativet för att inte svälta ihjäl i ett kritiskt läge.

Inga ögonvittnen
Gemensamt för samtliga berättelser om institutionaliserad mänsklig kannibalism är däremot att inga av dem är ögonvittnesskildringar. I en kritisk studie från 1979 av ett stort antal berättelser drog den amerikanske antropologen William Arens slutsatsen att det inte finns oemotsägliga bevis för att kannibalism har existerat som ett kulturellt vedertaget system i något forntida, historiskt eller nutida samhälle.

Arens slutsats väckte häftig debatt bland arkeologer och antropologer. Numera är man i stort sett överens om att förekomsten av institutionaliserad mänsklig kannibalism inte kan avvisas samtidigt som man inte kan anse den som ett ovedersägligt faktum.

Källa: Nationalencyklopedin

• Tweet