K-G Bergström om inrikesåret 2008

Publicerad 31 december 2008 - 07:00

Inte sedan 1992 har jag upplevt en så dramatiskt höst under ett icke valår. Då tvingades regeringens Bildt kasta all politisk prestige överbord, när krisen rullade in över Sverige, och göra upp med socialdemokraterna om krispaket.

Nu hösten 2008 var Sverige bättre rustat. Ingen hjälp från oppositionen behövdes. Regeringen gjorde vad den skulle. I varje fall uppfattades den göra det. Tillsammans med ett osannolikt självmål av oppositionsledaren räckte det för att halvera skillnaden mellan blocken.

Även om regeringen alltså har vind i ryggen inför det nya året, så väntar nu svårare utmaningar. Ekonomiska beslut har dominerat hösten. Det är känt sedan tidigare att väljarna har förtroende för moderaterna när det gäller ekonomin.

Arbetslösheten överskuggar allt
Under 2009 kommer av allt att döma arbetslösheten att bli allt annat överskuggande. Det är en gammal socialdemokratisk paradgren. Socialdemokraterna får också draghjälp av regeringens hantering av a-kassan.

Anders Borg tvingades i slutet av hösten erkänna att det var ett misstag att höja a-kasseavgifterna så mycket som man gjorde. Resultatet - en halv miljon svenskar utan a-kassa - blir tufft för kommunerna att hantera när varslen verkställs, även om naturligtvis inte alla dessa 500.000 kommer att bli utan jobb.

Lättnader att vänta
Anders Borg sade i mitt eget program att det går att klara sig på grundnivån 320 kr om dagen för den som lämnat a-kassan. Det handlar om drygt 5000 kr i månaden efter skatt, beroende på hur många arbetsdagar det är i månaden.Det säger sig själv att det blir svårt för de flesta att klara. Enda alternativet är då socialbidrag, vilket ytterligare försvårar kommunernas läge.

Ett kommunpaket med lättnader är nog att vänta så småningom efter bank- och bilpaket.

Mer eniga än någonsin
Även om regeringens opinionsframgångar under hösten till stor del beror på ett osannolikt politiskt schabbel av Mona Sahlin, så finns det också interna orsaker inom alliansen.

Fredrik Reinfeldts allians var i vissa avseenden ovanligt väl förberedd för sitt regeringsuppdrag. De fyra partierna hade via arbetsgrupper mejslat ut politiken redan före valet. De var därför mer eniga än någonsin tidigare.

Men Reinfeldt själv var den mest oerfarne statsministern sedan Thorbjörn Fälldin 1976. För att vara partiledare hade han också ett osedvanligt tunt nätverk kring sig. Dels beroende på den uppslitande striden om ordförandeposten i MUF i början av 90-talet. Dels beroende på att han varit utfrusen av Bildt. Det innebar att han hade färre erfarna politiker i sin innersta krets när han började som statsminister.

Varm i kläderna
Men nu två år senare har Reinfeldt blivit varm i kläderna. Han har bytt ut Ulrica Schenström som statssekreterare mot den erfarne H G Wessberg. Det har påtagligt stabiliserat regeringspolitiken. Anders Borg som från början framstod som mer akademisk än politisk i sin roll som finansminister har mognat och lärt sig politik. Han är nu en av regeringens största tillgångar.

Men regeringen står ändå inför en svår utmaning: kan en regering som vunnit regeringsmakten på att lova minskat utanförskap klara nästa val där dagens prognoser tyder på att arbetslösheten kommer att vara högre än 2006? Det är knappt två år kvar tills vi får svaret.

K-G Bergström
Inrikespolitisk kommentator, Rapport

• Tweet