Foto: Tomas Hallstan/SVT

Lena Pettersson: Det är klart att han gillar fotboll

Det är klart att han gillar fotboll. Det är självklart att pojken som för bara några månader sedan förlorade ett halvt ben och fick det andra krossat, älskar fotboll. Han sitter i rullstolen och vill inte prata med mig. Det lilla jag får ur honom är just detta - fotboll. Så jag försöker med ett skamgrepp:
- Vilket är ditt favoritlag då?
Plötsligt ler han mot mig med hela ansiktet:
- Irakiska landslaget!

Visa på kartan

Varje gång det publiceras en siffra över hur många som dött i det senaste kriget i Irak utbryter diskussioner och gräl. Källorna är osäkra och tolkningarna många, liksom de döda. Därför har dessa - gissningarna - hamnat på mellan 150 000 och en miljon dödsoffer. Att räkna antalet skadade är det ingen som ens försökt. Det enda som är säkert är att de är många gånger fler.

I fyra månader har Omars pappa burit omkring på sin 9-årige son. Först nu, när de har kommit till Amman för vård har Omar fått en rullstol. En gång i tiden, när Irak hade arabvärldens bästa hälsovård var rullstolarna gratis. Nu är det brist och priset stiger. Dagsnoteringen för en rullstol (begagnad) ligger på 300 dollar.

Vissa krig följer noga upplagda planer och regler. Det finns två sidor, fronter, förutsägbara mål. Våldet i Irak är i hög grad blint och oförutsägbart. Och turen har blivit de civilas bästa allierade. Att inte befinna sig på "fel" plats. Att ha gått förbi marknaden just innan den sprängdes. Eller just efter. Den som är positivt lagd kan säga att Omar hade tur. När missilen slog ner bland honom och hans kompisar, dog en av pojkarna ögonblickligen. De andra barnen skadades men överlevde. Han hade också tur när han valdes ut att få komma till Amman för att få vård.

Läkare utan gränser bedriver vård i många krigszoner - Darfur, Tjetjenien - men inte i Irak. Det är helt enkelt för farligt. I stället har man upprättat ett fältsjukhus i grannlandet Jordanien. Hit kommer de som lappats ihop hjälpligt av den irakiska sjukvården, men som är långt ifrån friska, lagade eller smärtfria.

På kliniken har man samtalsgrupper som leds av en psykolog. Målet där är att göra något åt de skador som inte syns utanpå. Medan ansiktet transplanteras tillbaka av en kirurg, får man hos psykologen berätta om hur det känns att se detta främmande ansikte i spegeln. Man talar om fantomsmärtor. Var sitter de egentligen? I huvudet, eller i den där foten som jag inte längre har men som aldrig slutar klia? Barnen går för sig. De får hjälp att inse att familjer kan se ut på många olika sätt.
- Ibland har man en mamma och en pappa, säger psykologen. Ibland har de dött och då är det någon annan som får ta över.
Barnen sitter i ring och lyssnar. Omar ser för första gången riktigt nöjd ut. Han har förlorat ett ben men han har sin pappa och mamma kvar.
- Det är min moster som ser till att jag gör läxan, säger 12-åriga Yasmine.

Lena Pettersson, korrespondent i Mellanöstern

• Tweet