Fredrik Önnevall träffar affärsmannen Jacob Wood. Foto: Göran Malmqvist/SVT

Fredrik Önnevall: Att rubba sina egna cirklar

Han talar med en sån övertygande lätthet, hela tiden nära till skrattet. Att träffa en person som har en helt annan världsbild än sin egen är både skrämmande och fascinerande.

Visa på kartan

En rädsla att bli övertygad, att gå förlorad, att aldrig hitta tillbaka till sina egna argument. Så där kändes mötet med Jacob Wood, den kinesiske affärsmannen. Med ett leende och smittande värme beskrev han hur nödvändigt Kina är för Afrika, hur kontinenten har kunnat utvecklas och växa tack vare kineserna och hur relationen bara har skapat vinnare, inte förlorare. Ingen ny kolonialism, ingen utslagning av afrikaner för att kineserna kommer dit och tar jobben. Allt det där som Kina anklagats för fanns inte i hans beskrivning.

Att Afrika är viktigt för Kina är det nog ingen som tvivlar på. Kina behöver olja, metaller, trä, sten, ja allt man kan komma över som kan hjälpa Kina att fortsätta växa. Dessutom behöver Kina de afrikanska ländernas stöd i FN. Att Afrika är en guldgruva för Kina är lätt att förstå.

Men att Afrika skulle behöva Kina...? För mig har det sett ut som ett väldigt ensidigt utbyte, där Kina är den stora vinnaren och de afrikanska länderna på sin höjd har lurats att tro att de ska tjäna på affären men slutat med en massa kinesiskt krimskrams och förlorat de värdefulla råvarorna. Var kommer den uppfattningen i mig ifrån? Drar jag nån sorts parallell till vad som gång efter annan hänt tidigare i historien? Exempelvis när européerna satte opium i händerna på kineserna. Är det ett kollektivt dåligt samvete jag släpar runt på som lindras genom att tänka, kolla där, kineserna är minsann inte bättre själva!?

Helt missnöjda verkar ju uppenbarligen inte afrikanerna vara. För två år sen anordnades det i Peking en träff mellan Kina och Afrika. Till det mötet kom de högsta ledarna från 48 afrikanska länder. Av 54 möjliga... Varför kom det så många om Kina bara lurar Afrika? Och varför säger afrikaner så ofta att det är skönt att göra affärer med kineser eftersom man slipper pekpinnar och moralkakor? Att affärsuppgörelserna för första gången är mellan två likvärdiga parter, inte som en skänk från ovan?

Alla de där tankarna snurrar i mitt huvud när jag pratat med Jacob Wood och det känns lite obehagligt eftersom det inte är mina egna ord och tankar. Men det är ju samtidigt det som är så spännande med det här jobbet. Att rubba sina egna cirklar.

Fredrik Önnevall, korrespondent i Kina

Mer om Fredrik Önnevall

Fredrik Önnevalls reportage visades i Korrespondenterna om Afrika, Kinas bakgård. Torsdag 27 mars i SVT2 20.00.

• Tweet