Fotografen Andreas Zernell plåtar en begravning inne på moskéområdet i staden Qom, allt under överinseende av en vakt.

Claes JB Löfgren: Högtalargråt i Qom

Gråten börjar tidtabellsenligt vid varje middagsbön. Högljutt och falskt ekar den i skrälliga högtalare uppsatta runt stadskärnan i den heliga staden Qom.

Visa på kartan

Masoumeh-moskén i Qom. Böneledarna gråter över Imam Husayn och hans martyrdöd i Karabala 680 e. Kr. Det var då Husayn besegrades av kalifen Yazids trupper och sunniternas dominans över islam etablerades. Mer än 1300 år senare lever alltså myten vidare som distorserad högtalargråt, en myt som går i svart, svart som de djupt religiösa kvinnornas chadorer. Qom är - som de flesta iranska städer - lite sliten och tilltufsad. Men själva moskéområdet är väl underhållet, de vackra mosaikerna välputsade och huvudmoskén, byggd på 1600-talet på kvinnan Masoumeh grav, sträcker sina smäckra och eleganta minareter upp mot den outgrundligt vackert blåa himlen. Masoumeh var syster till den åttonde Imamen, Imam Reza.

Shiaislam erkänner tolv Imamer, ledare som alla var släkt med profeten . Men den tolfte Imamen försvann spårlöst på 800-talet och i väntan på hans återkomst styr velayat-e-faqih, de rättledda. Rent konkret innebär det i dag ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare; utan honom inga viktiga beslut kan tas.

En av invånarna i staden Qom söder om Irans huvudstad Teheran.

Qom är ett koncentrat av det gamla och moderna Iran. Här odlas myten om lidandet, om att shia förlorat ledarskapet över världen muslimer och om shia som utsatt och förföljd minoritet i den stora världsmuslimska församlingen som domineras av sunni, och här odlas också mystiken om de rättleddas exklusiva kunskap. För shia är en elitistisk form av islam som bara erkänner några få experters rätt att tolka och förstå Koranen och sharia, regler som i dagens Iran styr allt från skattelagar till familjerätt och utrikespolitik. Och det är i Qom som författningen till världens enda islamistiskt styrda nation snickrades ihop, en författning som ger prästerskapet rätt att leda och styra Iran. I strid med andra strömningar inom shiaislam hävdade nämligen ayatolla Ruholla Khomeini - den islamiska republikens grundare och förste ledare - att ett islamistiskt rike på jorden faktiskt är möjligt före den tolfte imamens återkomst. I väntan på den efterlängtade återkomsten kan velayat-e-faqih, dvs han själv och - sen hans död 1989 - efterträdaren Ali Khamenei, tolka lagar, förklara krig, gynna vissa grupper, förtrycka oliktänkande, propagera om utländska hot och konspirera mot andra länder utan hänsyn till folkviljan.

En av de många bilderna på ayatolla Khomeini, grundare av den islamiska republiken.

Ayatollan Mehdi Mahdavi bor i utkanterna av Qom, en av Qoms 40 000 präster. Vi vill veta varför han anser att islam inte bara en är en individuell trosfråga, utan också ett utmärkt redskap för att styra en nation. Vi vill också veta varför det bara är en liten grupp rättslärda som kan bestämma att kvinnor ska bära sjal, att homosexualitet är ett brott och att vissa brott kan ge dödsstraff.
Ayatollan Mehdi Mahdavi är mycket vänlig, han bär själv fram brickan med te och frukt och han ler ofta. Men orden är hårda och kategoriska.

Claes JB Löfgren och medarbetare Nima Sarvestani träffar ayatolla Mehdi Mahdavi.

Jag frågar:
- Är inte en människas inre moraliska kvalitéer viktigare än att tvingas manifestera yttre tecken på helighet som hijab och skägg?
Ayatollan tittar på mig med milt överseende ögon och säger lugnt att det skulle ta alldeles för lång tid att förklara. Svaret blir det samma på frågan om det är rätt att avrätta homosexuella. Han pratar länge och väl om islams förträfflighet, han kommer ofta in på Israels attacker mot Gaza och det är tydligt att han inte är så intresserad av att samtala eller försöka förstå oss sekulära hedningar från Norden.

Det är stor skillnad på hur männen och kvinnorna klär sig.

När jag frågar honom om det är sant att det finns iranska mullor och ayatollor som går till prostituerade och dricker sprit ler han och säger:
- Det finns förstås svaga människor också inom våra led. Men dom tar vi hand om i speciella prästdomstolar, säger han trosvisst och häller upp mera te i våra koppar.
I ayatolla Mehdi Mahdavis retorik är den tvåsiffriga inflationen, den stora arbetslösheten, den utbredda korruptionen, det stora missnöjet med prästerskapets påtande i folks privatliv, Irans internationella isolering och människors längtan efter en större frihet helt frånvarande.

Den iranska teokratin fyller snart 30 år. Världens enda islamistiska stat har hittills inte fått några efterföljare. Men skräcken för nya efterföljare har ökat repressionen i länder som Algeriet, Egypten och Marocko. Bristen på ekonomisk framgång och politisk demokrati i Iran har också skapat en perfekt ursäkt för USA:s hårt kritiserade inblandning i Mellanöstern. På så sätt bekräftar de båda länderna varandras nidbilder och förhindrar därmed varje försök till en hållbar politisk lösning på de mesta akuta kriserna i Irak, Libanon och Israel/Palestina.

Många iranier, kanske till och med en majoritet, är mer eller mindre religiösa. Iranierna är ofta både moderna och religiösa. Men allt färre vill blanda ihop religion med politik. De känner den politiska islamismens misslyckande inpå bara skinnet. Vid varje möte, oberoende av om det är i en taxi, på en gata, i en kö eller en restaurang, hör vi samma sorts historier: människor som måste ha två-tre jobb för att överleva, människor som flyr till naturen eller hus på landet för kunna umgås fritt, människor som nattetid monterar förbjudna paraboler på sina tak och människor som vill resa bort från mullornas skenheliga predikningar.

Den allt större inflationen ökar trycket på många människor att överleva när pengarna blir mindre värda.

Så när mullornas falska gråt skräller i Qoms högtalare är det visserligen ett bevis för att en 1300 år gammal myt fortfarande lever. Men det är en myt som inte längre väcker någon entusiasm eller inspiration i iraniernas hårt prövade sinnen.

Claes JB Löfgren, korrespondent i Iran

Mer om Claes JB Löfgren

Foto: Andreas Zernell och Claes JB Löfgren.

Se Claes JB Löfgrens reportage från Iran i Korrespondenterna om makt och tro. Torsdag 3 april 20.00 i SVT2.

• Tweet