En av getterna från det svenska biståndsprojektet Getbanken. Foto: Jacek Stanczyk

David Oscarsson: Blåa, gula, röda och svarta getter.

Annette Rosati är en kvinna som vet var skåpet ska stå. Första gången vi träffades var en kylig vårdag i Ödsmål utanför Göteborg.

Visa på kartan

I en trist lagerlokal bredvid bensinmacken har Rosati byggt upp en inbjudande konstverkstad för traktens barn och konstintresserade vuxna. Det är en konstförening som driver verkstan men vi tvekar inte om att det är Rosati som bestämmer det mesta. Men det är inte tavlorna vi kommit för att prata om, utan om getterna på andra sidan jorden, i den bördiga byn Bishozi i de dimmiga bergen i västra Uganda. Dit kom Annette Rosati med sin långa sjalar och lådor fyllda med konstnärmaterial tillsammans en ugandisk konstnärskollega för fyra år sen. Det hela var ett konstnärsutbyte, en av dessa trevliga möjligheter för kulturarbetare att göra erfarenheter som i alla fall något kompenserar de låga lönerna.

De svenska konstnärerna beslutade sig för att göra något gott för människorna i den fattiga byn. De återvände för att bygga en ny skola. Byns män var avvaktande och ställde inte upp att jobba gratis, men kvinnorna släpade travar av tegelstenar. Efter någon dag öppnade Annette sin låda och gav kvinnorna papper och färg och frågade dem om de kunde visa något som kunde förbättra deras liv. Kvinnorna höll valhänt i penslarna och målade koncentrerat. Det blev getter. Blåa, gula, röda och svarta getter.

I den här delen av Uganda, liksom i stora delar av Afrika, räknas rikedom framförallt i kor. Men det är männen som äger korna och det är inte alltid de kan tänka sig att sälja någon bara för att betala för barnens skolböcker eller taxi till doktorn i stan. Kor ger status och ju fler man har desto bättre.

Getter däremot, kan även kvinnor äga. Getter ger mjölk och flera killingar om året. Den som har en hjord med getter får lite pengar till det allra nödvändigaste. Annette Rosati fick idén att låna ut getter till kvinnorna mot att de gick med på att lära sig läsa och skriva på lördagar. Kravet kan tyckas onödigt, men var framförallt riktat mot männen, som blev tvungna att tillåta undervisningen om familjen ska få några djur. Hon-getens första killing måste kvinnan sen lämna tillbaka till getbanken, som därigenom blir självförsörjande. Rosati kallar biståndsverksamheten för den Svenska Getbanken.

Sen dess åker hon en gång i halvåret från Ödsmål till Bishozi för att övervaka verksamheten. Vi följer med och får uppleva en privat biståndsverksamhet långt ifrån biståndsorganisationernas luftkonditionerade kontor. I Kampala möter Rosatis kompis Richard Obogo upp med sin slitna Toyoto minibuss. Richard har ett litet tryckeri vid en trång gata i huvudstan men drygar ut sin magra inkomst genom att vara chaufför och allt i allo under besöken. Vi packar bussen smockfull med allt som kan behövas under besöket. Potatissäcken hamnar under fötterna och i knät ligger undervisningsmateriel till byns barn.

Rosati åker med välfylld kassa. I Sverige har budskapet spritt sig om att man kan köpa trevliga get-certifikat för 200 kronor och samtidigt göra en god gärning. Svenskarna har köpt getter till varandra och gett bort i julklapp. Pengarna räcker till många nya getter på den lokala marknaden nära Bishozi.

Bistånd innebär förändring och med förändring kommer inte bara goda saker, säger Annette Rosati eftertänksamt senare. Getprojektet har omvandlat byn, hundratals kvinnor har fått råd att skicka sina barn till skolan. Hon har också fått medel från biståndsorganisationen Forum Syd för att bygga ett kulturcentrum. Pengarna har även räckt till en ny vattenbrunn och försök till biodling. Ryktet om framgången har spridit sig på bygden. Några månade tidigare blev en kassör för getbanken attackerad och illa knivskuren av rånare från en grannby. Nattetid bevakas Annette Rosati, jag och fotografen Jacek Stanczyk av beväpnade vakter. En av dem, en gammal man, ser ganska skojig ut med enbart en pilbåge, men hotet är verkligt.

Maktbalansen i byn har också ändrats. Rosatis ugandiska konstnärskollega som en gång tog henne till byn, motarbetar nu getbanken. Han kommer från en högstatusfamilj i byn och är dessutom utbildad i storstaden. Han blev djupt förorättad när han inte fick leda projektet, utan Rosati lät kvinnorna själva organisera arbetet.

Men kollegans upprörda känslor spelar inte längre så stor roll. När vi anländer till byn, efter ett förutsägbart motorhaveri, möts vi av ett femtiotal dansande människor som väntat hela kvällen. Under besöket uppvaktas Annette Rosati ständigt av bybor som vill få del av de olika projekten. En kvinna i byn säger till oss att Rosati har blivit som byns president. Annette skrattar åt kommentaren, och säger hon alltid lyssnar noga på vad byborna säger eftersom de kan de lokala förutsättningarna.

Under dagarna med Rosati förstår vi alltmer vilket jättejobb det är att få ihop projektet. Rosati måste brottas med sociala spänningar, en delvis korrumperad byråkrati och bybornas ovana att samarbeta. I Sverige måste hon marknadsföra Getbanken och hålla kontakten med biståndsorganisationer. Med ett stort leende och en benhård vilja har hon lyckats driva projektet framåt.

Samtidigt är det uppenbart hur sårbart ett privat utvecklingsarbete är. Den dag hon själv inte orkar längre finns det en uppenbar risk för att Getbanken faller ihop. Hon vet att det är så, men avskräcks inte. Hon säger att de föräldrar i Bishozi som fått råd att skicka sina barn till skolan kommer att vara evigt tacksamma. Mot henne och de tusentals svenskar som tyckt det varit en kul grej att köpa en get för 200 kronor.

David Oscarsson i Uganda

Se reportaget i Korrespondenterna om Privat bistånd. Torsdag 17 april i SVT2 20.00.

• Tweet