Diskussion på en bensinstation i Irans huvudstad Teheran. Foto: Andreas Zernell

Claes JB Löfgren: Svarta ransoneringskort på bensinmacken

I mitt inslag från bensinmacken i norra Teheran grälar servicekillen med en kund. Det verkar som om servicekillen är upprörd över att kunden försöker sälja svarta ransoneringskort till andra kunder.

Visa på kartan

Men det som verkligen upprör servicekillen är att den affärssinnade kunden konkurrerar med honom själv; för också servicekillen säljer svarta ransoneringskort och han vill inte dela den lönsamma verksamheten med någon annan.

Grälet är ett av många exempel på den korruption Irans statstyrda och oljebaserade ekonomi skapar. Oljeinkomsterna står för 80 procent av Irans exportinkomster och hälften av inkomsterna i statsbudgeten. Pengarna borde återinvesteras i oljeindustrin och i raffinaderier för att ytterligare öka produktionen och därmed inkomsterna. Men idag producerar Iran bara 2/3 av oljeproduktionen före revolutionen 1979. Och raffinaderierna är gamla och uttjänta. Landet skriker efter investeringar i energisektorn, men trots att insikten om problemet är plågsamt stor inom den politiska eliten, händer mycket lite.

Så vad gör då regeringen med alla oljemiljarderna? Jo, den subventionerar livsmedel, gödsel, jordbruksmaskiner, hushållskrediter och - framför allt - energi. Utgifterna är enorma, omkring 25 procent av Irans hela BNP. Det blir helt enkelt inga pengar över till den nödvändiga moderniseringen av energisektorn. Konsekvenserna av den ekonomiska politiken är en galopperande inflation; om folk konsumerar mer än vad som produceras urholkas värdet på inkomster. En annan konsekvens är att beroendet av subventionerna ökar. Varje minskning av subventionerna hotar att skapa en social och politisk oro som blir svår att kontrollera.
Det senare fick Irans politiska elit känna av i juni förra året när ransoneringar på bensin infördes. Bensinmackar över hela landet brändes ner, bara i huvudstaden Teheran sattes 17 i brand. En viktig orsak till indignationen är att en mycket stor del av bilarna som rullar på de iranska storstädernas gator är svarttaxin. Och de extra inkomsterna är det som gör att hårt pressade familjer kan hålla vattnet precis över näsan i en ekonomi med en tvåsiffrig arbetslöshet och inflation.

Men ransoneringen var oundviklig. Omkring hälften av all bensin som säljs i Iran importeras till ett pris som är fem gånger högre än det iranierna betalade. Det har resulterat i trafikkaos och luftföroreningar i Irans större städer, en enorm smuggling av billig bensin till grannländerna och - framför allt - en allt mer urholkad statsbudget: varje år ökar Iran med två miljoner nya konsumenter och ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Men varför söker sig inte internationella investerare till Iran, landet med världens nästa största oljereserver vid en tidpunkt när råoljepriset aldrig varit så högt och världen skriker efter energi? En orsak är att Iran ställer krav på omfattande motköps åtaganden, en annan att förtroendet för Irans politiska elit efter revolutionen 1979 är litet bland utländska kapitalister och - framför allt - att oron för nya och allt allvarligare ekonomiska sanktioner mot Iran, som straff för landets fortsatta anrikning av uran, riskerar att förvandla miljardinvesteringar till jättelika hål i bokföringen.

För bland kunderna på bensinmacken i norra Teheran nämns också ett annat skäl till ransoneringarna: det gäller att vänja iranierna vid ransoneringar eftersom nya och mer kraftfulla sanktioner sannolikt kommer att drabba just bensinimporten. Sådana sanktioner vore som att klippa av navelsträngen till den ekonomi som - trots allt - både får de flesta iranier och företag att i någon mån överleva.

Claes JB Löfgren, korrespondent i Iran

Mer om Claes JB löfgren

Se reportaget i Korrespondenterna om Oljans förbannelse. Torsdag 24 april i SVT2 20.00.

• Tweet