Rolf Fredriksson ombord på höghastighetståget TGV från Paris till Nantes. Foto: Rikard Collsiöö

Rolf Fredriksson: TV-fotograf - mer än att ta bilder

Det fanns en rätt allmän idé, men hur skulle den bli till ett TV-reportage? Jo, som så många gånger är fotografen den man bollar idéer och förslag med, och reportaget växer fram i ett ständigt samtal och samspel mellan reporter och fotograf.

Visa på kartan

Rikard Collsiöö och jag hade inte arbetat tillsammans tidigare, så vi var lite osäkra på varandra. Jag hade ju sett hans reportage och bilder från Mellanöstern, världens krishärdar och svensk vardagsverklighet. Visste att han tar fina bilder, är duktig på att fånga situationer och hitta kreativa lösningar. Men hur skulle vi funka som reporter och fotograf?

Här i Bryssel brukar jag arbeta tillsammans med Ronald Verhoeven, en fotograf vars namnskylt funnits på Bryssel- och Europareportage i SVT sen 15 år tillbaka. Också Ronald är en fantastiskt duktig fotograf som ständigt har idéer hur vi ska hitta bilder och lägga upp reportagen. Vi har jobbat tillsammans i flera år och känner varann väl. Men nu var det Rikard och jag som gällde.

Idén var att skildra höghastighetstågen som symbol för ett modernt Frankrike, ett Frankrike där staten och statligt ägande är självklart för att utveckla spjutspetsteknik och skydda franska jobb mot utländsk konkurrens. Något som kunde peka på vad Frankrike och president Nicolas Sarkozy kan tänkas göra under Frankrikes ordförandeskap i EU det kommande halvåret.

Vi hade tänkt följa en lokförare, men franska järnvägsbolaget SNCF sa bestämt nej till filmning ombord inne i lokomotivet.

- Borde vi inte försöka filma en konduktör, ska det bli en story måste vi få följa personen hela vägen under resan, kunna göra intervjuer och så, sa Rikard.

Redan vid första telefonsamtalet med Rikard fick jag en impuls som ledde rätt, och jag bad vår researcher i Bryssel att via en av de franska fackföreningarna leta efter en konduktör. Det blev mycket pusslande med tidtabeller och scheman, men en onsdag skulle vi träffa vår konduktör Louis Marie Guillou på Gare Montparnasse i Paris. En trevlig och pratglad person, som inte alls kände till och inte är släkt med Jan Guillou. Namnet är rätt vanligt i Bretagne och nordvästra Frankrike.

Louis Marie Guillou, konduktör på höghastighetståget TGV.Foto: Rikard Collsiöö

Vi gör intervjuer på plattformen när folk strömmar till, med vår konduktör och passagerare. Rikard står för idén att jag ska sitta på min plats och fundera högt kring vår reportageresa och sen vända mig till de passagerare som sitter bredvid mig. Och det är inget fejk, det är de som slumpvis råkade sitta bredvid mig på den plats jag hade biljett för.

Framme i Nantes följer vi med konduktören till hans familj. Både Rikard och jag är besvikna över att det som beskrivits som en by på landet mer är ett villaområde. Rikard vill gärna filma när konduktören eller hans fru köper baguette på morgonen hos bagaren i byn, och vill att jag frågar om vi kan få komma tillbaka nästa morgon. Bra idé, men det finns ingen bagare i byn och familjen brukar köpa sitt bröd i en supermarket.

På kvällen tillbaka i Nantes blir det entrecote på en restaurang som serverar bara just det. God. Ett glas rödvin var, jag beställer mineralvatten medan Rikard dricker ur karaffen med kranvatten. Vi pratar om klichébilderna av Frankrike, som baguetten som köps i bageriet, provencalska byar med blommande linfält, vinodlingar i Bourgogne och protesterande bönder. Han vill filma när jag dricker café au lait och pratar om hur min klichébild förändrats sen jag som reporter mött ett mer modernt Frankrike.

Avfärdar det hela med att jag redan när jag började gymnasiet i Värnamo 1969 klagade på franska klichéer och skrämde vår fransklärarinna med att kräva att vi skulle lära oss Paris-studenternas protestslagord från maj -68 istället för att läsa om lärobokens idylliska franska familj med pappa Renault-ingenjör och mamma mannekäng. Efteråt kände jag mig lite gammelsur...

Nästa dag i Paris har Rikard inte gett upp utan har ännu en idé. Låt oss hitta såna där turistmålare som ritar av Notre Dame och Eiffeltornet och be att de istället ritar något modernt var hans idé.

Uppe vid Montmartre fanns målarna, och jag börjar intervjua en seg, äldre man. Men Rikard har sett en person han tror på, en snygg och livlig kvinnlig målare som efter lite övertalning ställer upp. Och Rikard har en bestämd och tydlig idé hur jag ska promenera och prata och komma fram till henne. Där fick vi inledningen till reportaget, något som inte alls var planerat eller uttänkt från början.

Konstnären Danielle Nikolo målar sin bild av det moderna Frankrike.Foto: Rikard Collsiöö

Hemma i Bryssel tar Ronald Verhoeven hand om bilderna, och han tycker det är spännande att få redigera bilder från en kollega som sett Paris och Frankrike med nya, fräscha ögon.

Till saken hör att Rikard beklagade att han inte var i form, och att han inte kunde ge av sitt vanliga jag när han filmade. Han hade en magsjuka, som visade sig vara en riktigt besvärlig salmonella när han kom tillbaks till Sverige. Men han hade filmat ändå. Kanske var det kranvattnet på restaurangen i Nantes som låg bakom.

Rolf Fredriksson, SVT:s korrespondent i Bryssel

Mer om Rolf Fredriksson

Se reportaget i Korrespondenterna om Frankrike. Torsdag 8 maj i SVT2 20.00.

• Tweet