Fredrik Önnevall framför en av de skolor som rasade i jordbävningen, som uppmätte 7,9 på Richterskalan. Foto: Göran Malmqvist

Fredrik Önnevall: Bara en skakning bort från undergången

20 maj: Jag sätter mig vid tangenterna och sinnesintrycken kommer tillbaka. Värmen och lukten som ersatte regnet och tystnaden. Klumpen i halsen kommer och trycket över bröstet. En maktlöshet blandas med skuldkänslor för att jag inte gjort nåt riktigt. Bara filmat, inte räddat. Allt det där jag hört kollegor beskriva efter att de upplevt katastrofer.

Visa på kartan

Det går inte att värja sig för bilderna från jordbävningen här i Kina, varenda minut rullar de på TV, varenda tidning är fylld till bredden med sorgebilagor, berättelser som vänder ut och in på hjärtat. Kineser som bor i huvudstaden 150 mil bort ser härjade ut efter att inte ha sovit ordentligt på en vecka. Det känns som om hela Kina håller på att bli traumatiserat.

När jag skriver detta lyssnar jag via TV:n på ljudet av tusentals sirener som tjutit över hela Kina idag klockan 14.28. I fabriker, på gator, på torg på järnvägar stannade rörelserna upp i tre tysta minuter. Med de tjutande tutorna blev det allt annat än tyst men ödesmättat. En förtvivlad bilkör som ropade högt över människans litenhet i de stora sammanhangen. Bara en skakning bort från undergången, hur välutvecklade vi än är.

Just den här dagen för en vecka sen skulle en pojke ur Juyuans mellanstadieklass opereras. Hans klasskompisar tyckte säkert synd om honom, han upplevde troligen själv att han hade otur. När dagen var över fanns bara tre klasskompisar kvar i livet. De andra 53 försvann med golvet under deras fötter. Katastrofer som denna ändrar iallafall perspektiv. Får oss att stanna upp, ger oss tankeställare. Har fått mig att ringa några extra samtal. Berätta det där jag aldrig har tid till.

Jag minns att jag klappade om motorcykelföraren efteråt. Han som hade kört mig till den raserade staden. Där stod han, en vilt främmande karl och berättade hur han kände sig inombords medan jag klappade om honom. Och det kändes naturligt, som om det egentligen aldrig skulle behöva ta längre tid att lära känna en människa, om vi bara kunde sänka garden, sluta låtsas. Kanske är det detta jag kommer minnas mest, de nära mötena jag hade med människor mitt i kaoset. Hur vänlig sjuksköterskan var trots att hon var hopplöst överbelastad, hur glada byggarbetarna blev när jag kröp in till dem för att titta på när de befriade några instängda människor. Som om vi alla hade känt varandra hela livet, som om vi hörde ihop. Trycket över bröstet lättar medan himlen över Kina mörknar.

Fredrik Önnevall, SVT:s korrespondent i Peking

Mer om Fredrik Önnevall

Fredrik Önnevall har tillsammans med fotografen Göran Malmqvist rapporterat direkt från de jordbävningsdrabbade områdena i Sichuanprovinsen i sydvästra Kina. Se några av reportagen här ovan.

• Tweet