Republikanernas presidentkandidat, John McCain. Foto: Scanpix

Claes JB Löfgren: Till skillnad från George Bush tittar han inte in i TV-kamerorna som kisade han inför starkt solljus

3 juni: Vem vinner kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton? John McCain.

Visa på kartan

Så har det låtit bland professionella kommentatorer under hela våren. Men nu när höstens presidentval av allt att döma kommer att stå mellan Obama och McCain riktas strålkastarnas mer kritiska ljus också på McCain.

Vad kan han egentligen om ekonomi? Inte särskilt mycket, säger en ganska enig kår av politiska proffstyckare. För när oljan blir allt dyrare, människors privatägda bostäder rasar i värde, tillväxten och de lediga jobben minskar, medan lönerna stagnerar och kostnaderna för sjuk- och hälsovård ökar, så talar allt för att ekonomin blir den stora ödesfrågan i höstens presidentval.

Och hur pålitlig är egentligen McCain i de republikanska konservativas hjärtefrågor som aborter och samkönade äktenskap? McCain vann republikanernas nominering snarare i kraft av motkandidaternas svaghet, än att han, den 71-årige senatorn, var ett självklart samlande namn för USA:s alla republikaner. John McCains tydliga och klara engagemang för en aktiv amerikansk säkerhets- och utrikespolitik behöver inte heller bli en röstvinnare. För även om amerikanarnas motstånd mot Irakkriget nu minskar en aning, är det fortfarande stort och omfattande. Det amerikanska folkets betyg på Bush-administrationens engagemang i Irak är "icke godkänt".

John McCains tidiga nominering som republikanernas kandidat borde rimligen vara en fördel. Men fördelen består mera i att det demokratiska partiet hittills framstått som splittrat, både i attityder och mellan olika grupper, än att det republikanska partiet kunnat erbjuda ett starkt och attraktivt valmanifest. Istället tyngs partiet av ett rekordlågt stöd för den sittande republikanska Bushadministrationen. Och nu när demokraterna av allt att döma väljer Obama som sin kandidat kommer partiet att sluta upp runt honom och då går valkampen in i ett nytt skede.

John McCain har förstås mycket som talar för honom. Hans raka och repliksnabba språk är effektivt. Till skillnad från George Bush tittar han inte in i TV-kamerorna som kisade han inför starkt solljus. I ett samhälle där det personliga uppträdandet i TV ofta betyder mera än sakfrågorna i politiken, uppträder McCain ledigt och avslappnat. McCain gjorde sin patriotiska plikt under Vietnamkriget och satt flera år som krigsfånge i det kommunistiska Nordvietnam. Krigshjälteglorian har tidigare hjälpt politiker som Dwight Eisenhower och John Kennedy till Vita Huset.

Barack Obama är 25 år yngre och hans politiska karriär betydligt kortare. Ändå uppträder den 47-årige Obama mera som en statsman inför TV-kamerorna än den snart 72-årige John McCain. När Obama officiellt förklarade att han ställde upp som demokraternas presidentkandidat refererade han till Abraham Lincolns historiska tal om slaveriets förbannelser 1858. Referensen antyder en ambition mot stora politiska förändringar i motsats till ett mera pragmatiskt politiskt förvaltande. Men trots det innehåller Obamas politiska program innehåller inga revolutionerande förslag.

Barack Obama, som slåss med Hillary Clinton om att bli demokraternas presidentkandidat.Foto: Scanpix

Obamas bakgrund som barn till en vit amerikansk mamma och svart afrikansk pappa och med en framgångsrik akademisk karriär som jurist och ett dokumenterat engagemang i sociala- och medborgarrättsfrågor är han säkert favorit för de välutbildade, de liberala, en majoritet av de svarta och USA:s unga. Däremot har Obama inte väckt samma entusiasm bland kvinnor, amerikaner med rötterna i Latinamerika och vit arbetarklass.

Den som vinner den amerikanska medelklassen vinner också presidentposten, brukar det heta. Ökande priser och minskad köpkraft gör medelklassen oerhört sårbar just nu. Hittills är det McCain som mest oblygt vädjat till deras stöd med mer eller mindre populistiska förslag: slopande av federal skatt på bensin och diesel under sommarmånaderna men också på längre sikt, statligt subventionerade kreditlättnader för plågade småhusägare och generella skattelättnader.

Men även Obama kräver skattelättnader. Å andra sidan kräver han också något slags skydd för de 47 miljoner amerikaner som idag saknar en privat hälso- och sjukförsäkring. Han vill också förbättra skyddet för dem som redan har privata försäkringar. Hur det ska finansieras utan skattehöjningar är i dag oklart.

Skillnaderna är kanske som störst i Irakfrågan. Obama lovar att ta hem de amerikanska trupperna inom 16 månader. McCain vill också ta hem de amerikanska soldaterna, men lovar ingen tidsgräns. Obama har tidigare förespråkat dialog med Iran och grupper som libanesiska Hizbollah och palestinska Hamas, grupper som i den amerikanska debatten ses som USA:s fiender. Men ju närmare presidentposten han kommit, desto mindre tydlig är Obama på just den punkten. För även om de flesta amerikaner fortfarande tycker att kriget i Irak är ett misstag, är också en majoritet för en hård linje mot vad som brukar kallas terrorister. Och i den frågan för John McCain en kompromisslös linje: USA ska inte tala med terrorister och eftersom den iranska staten, Hizbollah och Hamas är terrorister har Obama fel.

I många frågor har Obama och McCain likartade lösningar, exempelvis när det gäller problemet med papperslösa migranter från framför allt Mexiko. Men debatten under hösten kommer förstås att handla om skillnaderna. Obamas huvudargument kommer att vara att fyra år med McCain är lika med fyra år med Bush, det vill säga fortsatt krig i Irak, fortsatt ökat underskott i statsfinanserna för att finansiera det hopplösa och dyra kriget och fortsatt ekonomisk tillbakagång. Jag däremot, säger Obama, står för ungdom, förändring och hopp. McCain kommer att skjuta in sig på Obamas bristande erfarenheter av säkerhets- och utrikepolitiska frågor. Kan vi, kommer han att fråga amerikanarna, lägga nationens öden i händerna på en man som under 20 år lyssnat på pastor Jerimiah Rights svavelosande predikningar i Chicago-kyrkan Trinity United Church of Christ, om Bushadministrationen som en terroristregim och USA som en nation grundad på folkmord? Borde inte Obama ha lämnat församlingen tidigare, och inte först nu när han vill bli president, det vill säga om han nu inte tycker som Wright?

I november vet vi vems argument som biter med mest och vem som kommer att bli USA:s näste president de fyra kommande åren.

Claes JB Löfgren, SVT:s utrikesreporter som i sommar är korrespondent i Washington.

Mer om Claes JB Löfgren

• Tweet