SVT:s korrespondent i Mellanöstern, Elisabet Höglund, och fotograf Sergio Albornoz. Foto: Sergio Albornoz, SVT

Elisabet Höglund: Det kanske fanns ett skäl för bigami då - men nu?

4 juli: Nu vet jag, varför så många arabiska män är gifta med flera fruar samtidigt. Det är en fråga jag har funderat över och blivit indignerad över i hela mitt liv.

Visa på kartan

Jag fick veta svaret av vår jordanske "fixare" Osama, när min fotograf Sergio Albornoz och jag häromdagen åkte med Osama till Syrien för att göra reportage.

Denna av västvärlden starkt ifrågasatta orientaliska tradition går nämligen även den tillbaka till profeten Muhammeds dagar. Men det var inte alls så, att Muhammed bestämde detta för att förolämpa eller osynliggöra kvinnor. Nej då, under profeten Muhammeds tid befann sig araberna i ständiga krig. Förlusten av manliga krigare blev svåra. Till slut blev kvinnoöverskottet så stort, att de män som överlevde krigen var tvungna att äkta flera kvinnor samtidigt för att inte släktet skulle dö ut. Månggifte blev helt enkelt det mest rationella sättet att skaffa många barn på för att ersätta alla de krigare, som hade slagits ihjäl under sammandrabbningarna.

Ok, tänkte jag. Jag accepterar den förklaringen. Det kanske fanns ett skäl för bigami i arabvärlden på den tiden. Men varför är det likadant i dag? I dag är väl inte kvinnoöverskottet särskilt stort? Risken är väl snarare, att det blir ont om kvinnor, när samma gubbe ska hålla sig med så många damer på en gång.

Det verkar inte vara någon här, som har tänkt på detta. Inte heller att kvinnorna av omvärlden kanske kan uppfattas som förbrukningsartiklar, när en man inte kan nöja sig med att ha en i taget. Jag fick inget bra svar från Osama, som själv för övrigt bara har en fru. Men det verkar inte, som om han är särskilt indignerad över systemet.

Dessutom fick jag veta, hur det går till i ett äktenskap mellan en man och fyra kvinnor. Jo, var och en av kvinnorna får "rå om" mannen under en dag i veckan. Under denna enda dag har hon till uppgift att behaga och tillfredsställa honom på alla upptänkliga sätt, så att han blir nöjd och glad. Nästa dag är det dags för nästa hustru och så vidare. Så under fyra veckodagar i rad umgås mannen intimt med var och en av sina hustrur. Resten av veckan ägnar han åt att vila upp sig. Det kanske behövs, om man börjat bli lite till åren och magen börjar växa.

När vi häromdagen väntade vid gränspassagen mellan Jordanien och Syrien såg vi ett antal minibussar fulla med kvinnor och barn - och så en enda man. Vi räknade snabbt ut, att det handlade om sådana där bigamifamiljer. Kvinnorna i sina svarta fotsida klänningar och svarta slöjor såg inte särskilt lyckliga ut. Och barnen, de skrek och bråkade med varandra i hettan. Allt verkade allmänt trist och stökigt.

Jag frågade Osama, hur kvinnorna i arabvärlden kan acceptera den här situationen.
- De har inget val, svarade han oberört.
- Men är det ingen som tänker på jämställdheten...? försökte jag. Han förstod inte min fråga.

Hursomhelst är livet här i orienten fantastiskt. Häromkvällen promenerade vi omkring i basarerna i Damaskus. Jag hade tänkt köpa en sådan där lång svart klänning, som de arabiska kvinnorna bär. Osama gjorde sitt bästa för att hjälpa mig att välja. Jag provade den ena svarta klänningen efter den andra. Det var nästan 40 grader varmt, trots att det var sen kväll. Jag svettades under det långa svarta och tyckte, att jag såg ut som en svart fågelskrämma, när jag tittade mig i spegeln. Jag var inte alls lika vacker som den unga kvinna jag sett på flygplatsen i Amman häromveckan. Hon var smal som en sticka och den svarta hellånga dressen framhävde hennes perfekta kropp. Med den svarta slöjan dolde hon sitt ansikte. Endast de välsminkade mörkbruna ögonen var synliga. Jag hade aldrig sett en så vacker kvinna förut, trots att hennes klädedräkt dolde nästan allt. Hennes man var klädd i en vit fotsid sidendräkt med vackra broderier, även dessa i vitt.

Det var det stiligaste par jag sett.

Tro nu inte, att jag har slutat bry mig om kvinnans ställning i samhället, bara för att jag skriver så här. Nej då. Problemet är bara, att jag inte kan göra så mycket åt den arabiska kulturen, när jag bara jobbar några veckor här nere i Mellanöstern i sommar.

Precis så tänker jag, när jag sitter här och skriver på hotellrummet i Damaskus. Plötsligt knackar det på dörren. Två vänliga herrar i röda pyjamasdräkter står med sin vagn utanför dörren. Deras ansikten är ett enda stort leende.
- Good evening, lady, säger en av pyjamasmännen och leendet blir ännu större. Sedan tar han en röd ros ur en vas på vagnen och räcker fram den till mig.

Jag ler och blir förmodligen alldeles röd i ansiktet. Vi svenska kvinnor får ju sällan röda rosor på det här sättet. Jag känner mig plötsligt som en "riktig" kvinna.

Efteråt undrade jag för mig själv, om jag borde ha gett honom dricks.

Elisabet Höglund, Damaskus, Syrien

• Tweet