SVT:s fotograf Sergio Albornoz fick tillbaka sin kamera i behåll av den israeliska gränspolisen. Foto: SVT

Elisabet Höglund: Kameran innehöll inte någon bomb

9 juli: Jag kände mig om inte direkt som en stekt makrill, så i alla fall som ett vått, illaluktande, uppsvällt och slemmigt groddjur. Det har varit en av mitt livs svettigaste dagar.

Visa på kartan

Jag sitter på mitt hotellrum i Jerusalem. Det är kväll. De ljumma vindarna tränger in i stötar genom det vidöppna fönstret och sveper längs min svettiga kropp och över mina illaluktande kläder. Jag luktar svett. Det har varit en av mitt livs svettigaste dagar.

Men det är inte alls så att jag har arbetat mig trött och svett.
Nej då, jag har knappast arbetat alls. Jag och Sergio, min fotograf, har i dag bara försökt att ta oss över över gränsen mellan Jordanien och Israel via crossingpointen Allenby Brigde, tre kvarts timmas bilåkning från Amman och ungefär lika lång tids bilåkning till Jerusalem.

Nu tror ni förstås, att det bara tar 1,5 timme att åka med
bil de drygt femton milen från Amman i Jordanien till Jerusalem i Israel, men då tar ni fel. Det tog 5 timmar. En och en halv timmas bilåkning och tre och en halv timmars köande och väntan vid gränsen.

Det hade väl gått att överleva, om inte termometern hade visat på 40 grader i skuggan. Nu gjorde den dessvärre det.

Att lämna Jordanien var inte svårt. Inköp av visum, röntgen av bagage och kroppar och en timmas väntan på bussen, som skulle ta oss de 4 kilometrarna till den israeliska gränsen. Det var helt OK, tyckte vi.

Men det var vid den israeliska gränspassagen, som problemen uppstod. Först var vi tvungna att lämna ifrån oss allt bagage. Min röda kappsäck försvann ur min åsyn, Sergios dyra kamera likaså. Allt försvann i händerna på en okänslig bärare. Stativet försvann tillsammans med redigeringsutrustningen och övrig personlig utrustning. På några sekunder var alla våra arbetsredskap borta. Jag såg, hur Sergio kallsvettades.

Vi passerade samma gränsövergång redan för två veckor sen. Då gick det galant. Men inte i dag. Israelerna verkade ha skärpt säkerhetskontrollerna. Nu var det inte längre lika lätt att ta sig genom nålsögat.

Två kvinnliga poliser vid gränsen mellan Jordanien och Israel.Foto: Sergio Albornoz, SVT

Sen bagaget hade försvunnit ur vår åsyn, ställde vi oss i kön till passkontrollen. Lokalen var fullsmockad av folk, mest palestinier på väg från Jordanien till Israel. Jag kände igen dem på deras gröna identitetskort.

Vi ställde oss sist i en av de åtta köerna. Ingenting hände. Kön rörde sig inte. Trängseln ökade och svetten pärlade utför ansiktet på mig. Jag skulle ha gett 1000 dollar för ett luftkonditioneringsaggregat eller åtminstone en vanlig fläkt.

Efter en halvtimma upptäckte vi plötsligt, att de israeliska gränspoliser, som hade suttit i buren långt framför oss, var försvunna. Buren var tom. Sannolikt hade de gått på lunch. Vårt kösällskap upptäckte till sist samma sak. Kön upplöstes. Vi ställde oss i kön bredvid. Nu stod vi allra sist och hade förlorat åtskilliga köplatser.

Sen hände ingenting alls. Det satt visserligen två kvinnliga gränspoliser i buren men kön rörde sig inte, möjligen med 2 centimeter i timman. Palestinierna framför oss, som förmodligen redan hade köat i flera timmar, tycktes ha problem att komma över gränsen. Varenda id-kort granskades, vreds och vändes på. De köande förhördes in i minsta detalj om vart de skulle åka och varför och om mannen och kvinnan i familjen verkligen var gifta och om de kunde bevisa detta med hjälp av vigselattest och om barnen verkligen var de barn, vars ansikten var avporträtterade på identitetskorten och om kvinnan också skulle hälsa på samma farmor som mannen etcetera, etcetera. Sånt tar tid.

Nu hade vi stått i kön i över en timma utan att ha tagit ett enda kliv framåt. Då upptäckte Sergio plötsligt, att det längst bort i lokalen fanns en kort kö. V.I.P-kön! Aha. Nu hade vi vår chans. Så klart att vi var vippare. Vi jobbade ju för Sveriges Television.

Raskt förflyttade vi oss till den korta kön. Framför oss stod ett
gäng brasilianska turister, ledda av en kvinnlig israelisk guide. Plötsligt såg det lika mörkt ut i den här kön. Poliskvinnan i buren sprang gång på gång in i ett angränsande rum med de brasilianska passen. Gud vet varför.

Plötsligt vände sig den israeliska guiden till oss och snäste:
- Ni är inte V.I.P-resenärer. Ni får ställa er i en annan kö. Den här kön är till för oss.
- Ja, men vi är journalister..., försökte Sergio.
- Det spelar ingen roll, svarade hon. Ställ er i en annan kö.

Vi visste vad det innebar. Vi skulle hamna sist igen, sist i raden av en lång ström av palestinier, som redan utan framgång hade köat i flera timmar. Den kön och ingen av de andra köerna heller för den delen rörde sig det minsta.

Nä, tänkte jag, jag tänker inte låta mig kommenderas av någon högfärdig reseguide.
- Förbannade fläskfia, väste jag halvhögt till henne på svenska. Jag tror inte, att hon förstod.

Men om fläskfian var avvisande, så visade den unga kvinnliga passpolisen betydligt större diplomati och flexibilitet. Vi lade fram våra pass på disken, tog fram våra israeliska presskort och talade om att vi skulle på viktigt uppdrag i Israel. Hon nickade och log.

Efter trettio sekunder släpptes vi igenom.

Vi jublade av glädje. Äntligen fria!

Trodde vi. Nej, så enkelt skulle det inte bli. Vi hade ju bagaget kvar. Var fanns det? Tänk om någon hade stulit bagaget! Vi passerade ytterligare en passkontroll och skymtade till slut den jättelika samlingen av bagage på golvet längre bort i lokalen. Där låg minst tusen väskor. Alla såg likadana ut.

Det första jag hittade var min röda kappsäck. Den lyste med sin knallröda, om numera något nedsmutsade, färg mot mig. Men sen hittade jag ingen av de andra fyra väskorna. Och Sergios kamera var försvunnen.
- Nu går det åt helvete, sa Sergio. Tänk om dom har snott kameran.

Han fördes in i ett angränsande rum. Där stod kameran i den för kameran avsedda väskan. Sergio beordrades att öppna väskan och plocka fram kameran. Sedan började den kvinnliga israeliska säkerhetsvakten plocka bort del efter del på kameran för att undersöka om den möjligen innehöll någon bomb. Det gjorde den inte.

Sergio fick sätta ihop kameran själv men upptäckte att sökaren, det viktigaste av allt, var borta.
- Var är sökaren, skrek han. Vad har ni gjort av sökaren?
Den kvinnliga säkerhetsvakten blev kritvit i ansiktet. Hon hade gjort ett grovt fel. Hon hade slarvat bort en del av vår utrustning. Hon lomade iväg men kom efter en stund tillbaka med sökaren i handen.

Sergio pustade ut, alltmedan jag själv försökte leta fram våra väskor bland de tusen andra.

Till sist fanns allt bagage på plats. Vi passerade ytterligare en kontroll. Sen var vi äntligen ute i det fria. Nu skulle vi bara
hitta en taxi, som kunde köra oss den kilometer, som återstod till den sista checkpointen. Där skulle vår israeliska fixares taxi vänta på oss.

Det gjorde den också. Amad, som föraren hette, hade suttit och väntat i sin bil i 2,5 timmar i hettan och såg nu ut som en stekt makrill i ansiktet. Jag kände mig om inte direkt som en stekt makrill, så i alla fall som ett vått, illaluktande, uppsvällt och slemmigt groddjur. Det är svårt att hitta en bra jämförelse, men jag tror att ni förstår, vad jag menar.

I bilen på väg till Jerusalem bestämde vi att det inte skulle bli
några fler gränspassager för vår del. När vi skulle åka tillbaka till Amman fem dagar senare, skulle vi ta flyget.

Elisabet Höglund, korrespondent i Mellanöstern, tillsammans fotograf Sergio Albornoz.

Elisabet Höglund: Det kanske fanns ett skäl för bigami då - men nu?

• Tweet