Både det ena och det andra behövs när man ska jobba som TV-fotograf och reporter utomlands. Foto: Sergio Albornoz, SVT

Elisabet Höglund: Skönt att få känna sig riktigt laglig igen

16 juli: Det råder ingen tvekan om att Sergio och jag under de fem veckor vi har jobbat här nere i Mellanöstern, har gött den svarta ekonomin i denna del av världen. Det är bara på hotell, på bättre restauranger och för flygbiljetter, som man kan få ut ett "riktigt" kvitto. Allt annat är svart, svart, svart.

Visa på kartan

Amman, Jordanien, den 15 juli 2008, tre dagar till muck.

Den ljuvligaste stunden på dagen inträffar exakt klockan tolv minuter i åtta på kvällen. Klockan 19.48. Varför så exakt? Jo, då startar böneutroparen kvällens näst sista bön i moskén, som ligger bara några hundra meter från det hus, där jag tillfälligt bor här i Amman. Böneutroparens nästan sorgliga credo har blivit min bästa följeslagare de kvällar jag har känt mig ensam här i Mellanöstern.

Nej då, jag tänker inte konvertera till islam. Jag är icke troende och kommer att så förbli. Ändå känns det vemodiga ljudet från moskéerna ibland riktigt bra att lyssna på, att kontemplera till. Det hör liksom till. Det tillkännager också, att dagen är slut.

Det är då, exakt klockan 19.48, som dagens outhärdliga hetta har ersatts av kvällens svalka. Det är då jag dukar fram min lätt tillyxade middag på den vackra altanen framför huset. Eller också är det då jag dricker dagens sista kopp kaffe, medan hyresvärdinnans vita katt med svarta prickar stryker sig runt mina ben i tron, att det ska hoppa ner en bit kyckling från min tallrik. Ibland gör det dessvärre det.

Jag har redan hunnit skämma bort honom. Han går numera in och ut ur mitt hus, som om han bodde där. Jag låter det ske, för jag längtar så efter mina egna två katter hemma i Sverige. Visserligen har de enligt de dagliga bulletinerna från min man för längesen glömt bort mig. Men jag har inte glömt dem. Och när jag får träffa dem igen nu på lördag, så duger jag säkert igen, bara jag kastar till dem var sin strömming.

Amman, Jordanien. Foto: Sergio Albornoz, SVT

Hade det inte varit för hettan här i Mellanöstern, så skulle jag ha njutit av varje sekund som jag fått vistas här. Men mellan klockan 10.00 och 18.00 är livet ett helvete. Jag har ju inte kommit hit för att sola och bada precis. Jag har kommit hit för att arbeta. Och att arbeta, oftast utomhus, i 40 graders värme mitt på dagen, det känns liksom inte riktigt kul. Nu förstår jag precis, hur asfaltläggarna hemma på de svenska vägarna känner sig, när solen steker från en molnfri himmel och asfalten kokar i asfaltbehållarna.

Min fotograf Sergio och jag pratade om att eventuellt ta oss en ledig dag nu på slutet och åka till Döda Havet. Det ligger bara sju mil från Amman. Dit tar man sig med bil på en timma. Jag har redan varit i Döda havet en gång. Det var många år sen. Det var på den israeliska sidan. Jag badade också där. Det var 34 grader varmt i vattnet. Och salt. Usch, inte en gång till.

De sista dagarna av min vistelse här i Mellanöstern har varit lugna. Det blev ingen ny resa till Israel, för att bevaka fångutväxlingen mellan Israel och Hizbollah, som jag trodde. Ett av skälen var att jag inte har några pengar kvar längre. I min plånbok ligger bara de 2 583 dollar, som jag ska betala till vår fixare i Jordanien, Osama. Ändå behöver vi ta ut ytterligare minst 1000 dollar för att kunna täcka alla hans kostnader.

Tro nu inte för guds skull, att jag har shoppat upp alla pengarna. Ingalunda. Mina dollar har gått åt till att betala fixare i fyra olika länder, till att betala tolkar, till bärare (trots att jag alltid säger att jag kan bära väskorna själv), till taxiresor, till dricks, till representation, till tullavgifter varje gång man ska passera någon gränsövergång, till visumavgifter, ja gud vet allt. Alla ska ju ha pengar. Man kan inte gå ett steg utan att tvingas betala till höger och vänster.

Jag avundas därför inte den tålmodiga dam på SVT:s ekonomiavdelning, som så småningom ska ta itu med mina reseräkningar, där varje så kallat kvitto är en lapp, som jag själv krafsat ner något oläsligt belopp på.

Det råder ingen tvekan om att Sergio och jag under de fem veckor vi har jobbat här nere i Mellanöstern, har gött den svarta ekonomin i denna del av världen. Det är bara på hotell, på bättre restauranger och för flygbiljetter, som man kan få ut ett "riktigt" kvitto. Allt annat är svart, svart, svart.

Därtill kommer alla de mutor, som våra fixare måste ge till gränspoliser, ambassadtjänstemän, vakter och andra personer, som vi är beroende av för att kunna ta oss från punkt A till punkt B eller C. Dessa mutor hamnar sen på slutnotan från vår fixare, där de göms under den något diffusa beteckningen "transportkostnader".

Så tro därför inte nästa gång ni ser ordet "transportkostnad", att det bara handlar om milpengar, bensin och taxiresor. Nej då, bakom detta till synes högst oskyldiga ord döljer sig de mest häpnadsväckande olagligheter, ostyrkta utgifter och fiktiva kostnader. Men det jag definitivt kan lova i n t e finns preciserat på räkningarna, det är utgifter för inbetalda skatter.

Men det är så det är. Det är skönt att få komma hem till Sverige, så att man får känna sig riktigt, riktigt laglig igen.

Elisabet Höglund, SVT:s korrespondent i Mellanöstern, tillsammans med fotografen Sergio Albornoz.

• Tweet