Tenderloin i centrala San Fransisco. Foto: Linda Hörnqvist/SVT

USA

Ulf Mattmar: En gatubild långt från Gayhuvudstadens turistvykort

4 augusti: Mattilda Bernstein Sycamore vet egentligen ingenting om Stockholms Pride-evenemang. Men Pride i San Francisco är enligt honom/henne ett genomkommersialiserat jippo.

Visa på kartan

Vår dag i San Francisco får oss inte direkt att tänka på hippies och blommor i håret. Mer på Batman. Gotiska skyskrapor tornar upp sig över myllrande kineskvarter. Klättrande spöklika jättehus vars översta hälft försvinner i den råkalla dimman. Spårvagnar, inte turistvagnarna från vykorten, utan spolformade grönaktiga femtiotalsvagnar rasslar dystert längs gatorna, ånga stiger ur galler i gatan.
- Gotham City, säger Linda och jag nickar instämmande.
En termometer på Union Square blinkar 57 grader - 15 celciusgrader - i Kalifornien i juli.
- Ganska normalt, säger Mattilda Bernstein Sycamore. Det är ungefär samma väder året runt.
Den lilla enrummaren i Tenderloin är rosa och luktar linsgryta, bokhyllor med sexualpolitiska böcker täcker väggarna tillsammans med xeroxade bilder av kroppar och kroppsvätskor.

Mattilda Bernstein Sycamore tycker att Pride i San Fransico blivit ett enda stort kommersiellt jippo. Foto: Linda Hörnqvist/SVT

Det är Mattilda Bernstein Sycamore vi kommit för att träffa, en ultraradikal queer-aktivist som avskyr Gay Pride. Framför oss sitter en person med synnerligen piercade örsnibbar, asymmetrisk frisyr och blommig tantblus. För 35 år sen föddes personen som lille Matt. I dag är Mattilda inte man, inte kvinna, utan något annat, något som inte ska gå att etikettera. Vi har ingen aning om vilket kön han/hon föredrar att ha sex med. Kanske borde vi fråga?

I Stockholm pågår Pride-veckan. Hyllningsreportagen och sympatiartiklarna avlöser varandra. Genom att intervjua Mattilda Bernstein Sycamore kommer vi att ifrågasätta något som inte är politiskt korrekt att ifrågasätta. Men det ska ju inte hindra oss, tvärtom.

Kritiken går ut på att gayrörelsen i allmänhet och pride-rörelsen i synnerhet urvattnats. Det som började som en kamp för frihet blev pride, stolthet. Något betydligt ofarligare. Att vara stolt är inte samma sak som att kräva sin rätt.
- Och när man ändå kräver något är det rätten att bli militär, att gifta sig, att få bli präst, säger Mattilda Bernstein Sycamore och skrattar våldsamt.
- Man borde kräva att militären läggs ned istället!
Mattilda Bernstein Sycamore vet egentligen ingenting om Stockholms Pride-evenemang. Men Pride i San Francisco är enligt honom/henne ett genomkommersialiserat jippo där affärsmän kan marknadsföra allt från botox och gay-öl till billiga regnbågsflaggor.
- Förmodligen sydda av barnarbetare i Kina, säger han/hon.

"Bög-gatan" fram för alla andra, Castro Street i San Fransisco. Foto: Linda Hörnqvist/SVT

Vi går på Tenderloins gator på väg till bilen. Tenderloin har så länge någon kan minnas varit de billiga ruffiga småhotellens stadsdel, komplett med prostitution, knarkhandel och tiggeri. Och visst, slitna hålögda figurer trycker längs husväggarna, mumlar, sträcker fram händer efter oss. För Mattilda Bernstein Sycamore är detta San Franciscos plågade queer-kvarter. Gator där de som inte passar in i bilden tvingas hanka sig fram i smutsen, där de prostituerade transorna raggar kunder, där de unga bögarna som nyss rymt hemifrån driver runt bland nedgångna pundare. En gatubild som inte finns på turistvykorten från Gayhuvudstaden. En verklighet som (enligt Mattilda Bernstein) den allt mer medelklassigt välmående gayrörelsen inte gärna låtsas om.

Vi borde naturligtvis i förväg ha försökt få kontakt med någon att intervjua, tänker jag. Genom någon hjälporganisation eller något. Men nu hinner vi inte, planet tillbaka till Washington går tidigt i morgon. En miss att gräma sig över. Märkligt nog, och ganska typiskt USA, ligger dessa sjaskiga kvarter mitt i centrum. Och lika typisk - när vi rundat ett gathörn är vi plötsligt i de fina turistkvarteren. Vårt mycket anständiga och ganska flotta hotell ligger bokstavligen 75 meter från Mattilda Bernstein Sycamores port mitt i Tenderloin.

Ingen har gjort inbrott i bilen så vi åker vidare mot Castro Street. Gatan från alla filmer, reportage och vykort. Bög-gatan framför alla andra.
- Oj, det var mycket mer än jag trodde, säger Linda och fäller upp stativet.
Hand i hand flanerar paren längs gatan, några har läderbyxor och bar rumpa men de flesta är alldagligt välbeställda medelålders herrar i pikétröjor och jeans. Utan att tveka poserar de lite extra för Lindas kamera.

Det är mycket prydligt och långt från Tenderloins skuggvärld.

Ulf Mattmar, SVT:s korrespondent i USA

Mejla Ulf

• Tweet