Västberlin som det såg ut på 1980-talet. Foto: SVT Bild

Krönika

Rolf Fredriksson: Stanna i Berlin!

Min korrespondentkarriär har gått via platser som börjar på B - Berlin, Balkan, Baltikum och nu Bryssel. Betyder det att jag är en B-reporter? Låter kanske inte så bra. Men jag började på aktuellt och där gjorde vi minsann A-reportage!

Lärare blir alltid nöjda när jag säger att för mig var skolans språkundervisning vägen ut i världen. Värnamo-gymnasiets skolresa till Berlin 1970 inte minst. Vi besökte ett gymnasium i Västberlin, eleverna var lite äldre, de hade körkort och ölen var billig. Demonstration mot USA:s Vietnamkrig och tårgas från polisen vid Tekniska universitet där jättestora Mao-bilder hängde på byggnaderna och enorma högtalare spelade Internationalen när amerikanska soldater marscherade på paradgatan i riktning mot Brandenbruger Tor. Besök i luggslitna Östberlin och gränsövergången vid S-Bahn Friedrichstrasse med skrikande gränsvakter i höga militärstövlar, schäferhundar och taggtråd. För oss med vänstersympatier blev världen lite krångligare.

Stanna i Berlin
När Berlin-muren öppnades 9 november 1989 var SVT:s Ingrid Thörnqvist och Jiri Sirc på plats, och när de måste skynda vidare till til Prag, där kommunsiemn också föll, så fick jag chansen att åka till Berlin och för första gången jobba som utrikesreporter, och sen fortsatte det! Sommaren 1990 var jag där och såg bytet från kommunistiska östmark till den efterlängtade D-marken. Sen kom det tyska enandet, men också bakslag i form av främingsfientliga attacker mot vietnamesiska gästarbetare och snabbt ökande arbetslöshet när det visade sig att stora delar av de östtyska företagen hörde hemma på industrimuseum.

Efter ett par veckor i Berlin hade fotografen och jag planerat att åka tillbaks till vår bas i Wien, men på hotellet låg ett telefonmeddelande nedtecknat* från aktuellt-redaktionen: "Sie sollen in Berlin bleiben", alltså "Ni ska stanna i Berlin". Och mycket riktigt har jag återvänt till Berlin minst ett par gånger om året sen dess för reportage eller privata besök. Och så tydligt som staden förändrats, byggts om och byggts samman så är Berlin en otroligt spännande plats.

Krigsänkan
I bakgrunden svävar berättelsena från en skolrekotr som hade besökt Berlin som ung student i slutet av 1930-talet. Då var det ju självklart för svenskar som fick utbildning att det var till Tyskland man åkte. Han drack öl i stora Vaterlandhaus vid Potsdamer Platz, och bodde i ett rum hos en änka. På byrån två fotografier, hennes man som dött i världskriget och ett-Hitler-fotografi. Varför hade han frågat? Jo, Hitler hade stoppat inflationen och höjt krigsänkornas pension. En pusselbit till varför det världskrig som ännu inte kallades det första skulle följas av det andra.

Resväskan kvar
För mig fortsatte det med reportage från Balkan-krigens start, Baltikums frigörelse och nu Bryssel och förenandet av Öst- och Västeuropa. Att få göra reportaget för Korrespondenterna med Peat Schmolke som föddes i Östeberlin vid Berlinmurens fall blev ny bit i en väv med 20-årsintervaller. Skolresan som 17-åring 1970, murens fall 1989-90 och Korrespondent-reportaget 2009.

För mig känns det som sången vår tysklärare på realskolan i Vaggeryd lät oss lyssna på - Marlene Dietrich "Ich hab´noch einen Koffer in Berlin". Jag har en väska kvar där i Berlin, det är bara att åka dit igen.

* Ja, fortfarande 1990 var det telefonmeddelanden och lappar på hotellen, ibland telex från hemmaredaktionen som gällde. Mobiltelefoner och SMS och sånt fanns inte riktigt än.

Rolf Fredriksson, SVT:s korrespondent i Bryssel

Mejla Rolf

Mer om Rolf Fredriksson

• Tweet