EKELID, SÖDRA VI Skol-Karolin var en fattig flicka som trots att hon förlorade bägge benen lyckades skapa sig ett bra liv - ett fängslande kvinnoöde från Vimmerby.

Till Lasaretts- och kurhusdirektionen i Västervik!
År 1854 den 10 maj inkom å härvarande lasarett flickan Carolina, 14 år gammal, från Ekelid i Södra Vi socken med båda fötterna till hälften avfallna till följd av kallbrand förorsakad av förfrysning. Vid anställd examen om denna förfärliga kylskadas uppkomst upplystes enligt hennas egen berättelse följande:

Under marknaden i Vimmerby den 21 februari 1854 infann hon sig hos änkan Maja Persdotter i Näshult, för att under Persdotters och hennes sons frånvaro se efter fåren. Mor och son hemkommo och saknades efter flickan bortgång en sedel på 5 Rd riksgäld. Flickan misstänktes, eftersattes genast och påträffades av dem i Skärstadsbo, där de i trenne vittnens närvaro avklädde och synade henne utan att upptäcka sedeln, därefter fick hon påkläda sig och medtogs med våld av sonen hem, där hon blev ytterligare synad utan resultat, ty sedeln lärer sedermera ha återfunnits i deras egna gömmor och därpå efter en svår misshandling, instängd uti en källare under det att dessa våldsverkare åto sin kvällsvard.

Uppskrämd av den svåra misshandlingen vågade hon ej, sedan hon blivit utsläppt, stanna hemma utan bortsprang tidigt på morgonen innan de vaknade till en skogslada och vistades där i 3:ne dygn natt och dag utan föda, släpande sig till ett närbeläget kärr för att släcka sin brännande törst, begav sig slutligen därifrån till en fårhusskulle, där hon vistades lika länge utan föda, blott vatten. Kom därefter, sedan skrämseln lagt sig och hon trodde att ingen eftersökte henne, en lördagskväll, datum hade hon ej reda på, till Fälla hos Jonas Petter, där inkommen i värmen började de förfrusna fötterna att svullna och värka samt svartna till följd av uppkommen kallbrand. Mannen som förde henne hit till lasarettet heter Johannes i Mjösjöhult och är ett gott vittne.

Så lyder detta barns korta, men för varje människovän hjärtslitande berättelse. Då man nu betänker, att hon enligt egen uppgift har ett brottsligt samlag att tacka för uppkomsten av sin olyckliga tillvarelse och härtill lägger att hon till följd av dessa grymma människors oförsvarliga misshandling förlorat båda sina fötter och således hela sin framtid, detta vid 14 års ålder! blivit försatt uti ett tillstånd, som för alltid betager henne förmågan att till sitt livs uppehälle bidraga, så anser jag mig så väl å tjänstens som människokärlekens vägnar skyldig, att detta förhållande till direktionen anmäla, på det att landshövdingeämbetet måtte komma i tillfälle att denna sak beivra och skaffa denna arma lidande flicka ersättning och upprättelse.

Västervik den 5 maj 1855
N. B. Forsling
Lasaretts och kurhusläkare

Inledningen ovan är ett brev från den behandlande läkaren N. B. Forsling till sjukhusdirektionen i Västervik och det föranleds av den förskräckliga historia som återges i brevet och som upprört känslorna hos den säkert ganska luttrade läkaren.

Han konstaterar att Karolin, vid 14 års ålder "...blivit försatt i ett tillstånd som för alltid betager henne förmågan att till sitt livs uppehälle bidraga..." och så hade också kunnat vara fallet. Om nu inte Karolin hade varit den starka person hon visade sig vara.

När Karolin till sist fick lämna sjukhuset i Västervik och kom hem igen till Södra Vi socken så var det fattigstugan som väntade henne och man kan nog utgå från att fattigvårdsnämnden i Södra Vi utgick från att det var för gott som de fick henne under sina vingars skydd. Prognosen var inte god. Flicka, fattig familj, oäkta barn, bägge benen amputerade - tillsammans är det vid den här tiden nog att betrakta som en social "dödsdom".

Men lilla Karolin visade sig ha ett särdeles gott huvud och en stor vilja att överleva. Hon lärde sig att läsa och skriva och fick som sin uppgift att undervisa barnen på fattigstugan i Södra Vi. Räkningar från henne till nämnden finns bevarade där hon berättar om vilka barn hon undervisat och med vilket resultat.

Med tiden lyckades Karolin samla ihop ett litet kapital och kunde köpa sig en liten stuga. Den finns bevarad och är i stort sett likadan nu som då Karolin bodde där. Femtio riksdaler fick hon betala och huset gav henne ytterligare möjligheter, Karolin öppnade butik i ett rum och fortsatte också att undervisa barnen där.

Berättelsen om Karolin är på många sätt skrämmande. Hon amputerades utan bedövning och blev säkert svårt traumatiserad, det berättas att hon aldrig kunde förmås att tala om tiden på sjukhuset och vad som hände där. Men trots allt så lyckades hon klara sig med i sämsta tänkbara förutsättningar skapa sig ett tämligen gott liv.

Det finns åtskilligt av arkivmaterial då läkaren lyckades skapa intresse för Karolins hårda öde och familjen som misshandlat henne ställdes inför rätta. En rättegång där Karolin blev rentvådd från stöldanklagelserna.

Christina Nibelius