BURS År 1850 begav sig Anders Göransson och hustrun Gertrud till Visby för inköp. På hemvägen fick en man åka med. Denne ramlade av vagnen och ville sedan inte åka med. Dagen efter hittades mannen död och Anders blev anklagad för hans död.

Milsten nämnd i protokollen och nära platsen för händelsen.Foto: Sören Gannholm Min farfar berättade för mig att hans farfar blev anklagad för att ha slagit ihjäl en man. Men på sin dödsbädd bedyrade han sin oskuld. Jag har letat fram rättegångsprotokollen från den tiden för att få reda på vad som egentligen hände.

Min farfars farfar och farmor Anders Göransson och Gertrud Larsdotter hade den 15:e maj 1850 åkt de 6 milen från sitt hem i Burs socken på sydöstra Gotland till Visby för diverse inköp. På hemvägen ville en för dem okänd man åka med ett stycke. Trots en viss tvekan, eftersom de hade lång väg och tyckte mannen var något drucken, fick han följa med. Han fick sitta bak på hästskjutsen, men efter en halvmil upptäckte de att han ramlat av. Anders gick tillbaka ett hundratal meter för att se hur det var med honom, medan Gertrud satt kvar på vagnen för att hålla hästarna eftersom dessa hade "skenovana" och fick inte tillfälle att se sig tillbaka.

Efter en stund kom Anders tillbaka och sa att mannen ville sitta kvar eftersom han inte kände sig bra, så de fortsatte hemåt. Nästa dag hittades mannen död intill vägen. Mannen obducerades av stadsläkaren och det konstaterades några skador men utlåtandet var att dessa inte med säkerhet orsakat mannens död.

Anders och Gertrud blev snart inkallade till förhör och en rättegång hölls den 28:e juni men de gick fria. Den 28:e oktober blev de åter inkallade till rättegång men kom inte. Ny rättegång den 24:e februari 1851. Anders kom och hade med en skrivelse där han bedyrade sin oskuld och förklarade varför de inte infunnit sig i oktober. Gertrud hade nämligen varit havande och fött en son den 13:e december och barn och hustru var fortfarande för svaga att infinna sig nu i februari. Anders blev emellertid arresterad.

Den 17:e mars infann sig Gertrud och hade med en ny skrivelse där hon frånsade sig all skuld och att hon inte heller trodde att Anders kunde ha gjort det som han anklagades för. Men nu visade åklagaren upp ett stycke läder som mannen (som var skomakare) hade haft med sig och som hittats vid en husrannsakan hemma hos Anders och Gertrud.

Anders förklarade att detta blivit kvarglömt på vagnen och att han lagt upp och förvarat det på sin vind. Nu blev även Gertrud och barnet satta i häkte. Ny rättegång den 7:e april. I rättegångsprotokollet står det att de nu erkände att de varit något osams under vägen och att de mött en vagn på vägen vilket de skulle ha nekat till tidigare - alltså detaljer som man lätt glömmer eller inte tycker är viktiga tar domstolen till intäkt för att de ljuger!

Sedan beskriver åklagaren hur det skulle ha gått till: att Anders skulle ha blivit uppretad på mannen och sparkat ihjäl honom. Men det står också att åklagaren ville sätta dem i ett hårdare fängelse för att framtvinga en enligt åklagaren "mer sanningsenlig bekännelse" än de hittills avgivit.

Frågan är vad de hade erkänt och hur minnesbilderna förhöll sig nu snart 11 månader efter händelsen. Och vilka påtryckningar hade de blivit utsatta för när de suttit fängslade? Anders hade tydligen blivit tvingad att avge en bekännelse. Kanske hade han i annat fall blivit åtalad för mord och riskerade dödsstraff och om hustrun också satt fängslad så hade de drivits från gård och grund, och de tre barnen blivit utplacerade på socknen.

Ännu en rättegång hölls den 30:e oktober. Den 27:e oktober 1851 hade Anders förts ut till den plats där mannen hittats. Men då förnekade han allt som lades honom till last (när han inte stod inför domstolen kände han sig tydligen fri att säga vad han ville). Inför domstolen vågade han dock inte gå emot denna.

Han dömdes för dråp och för att ha stulit från en död till 8 års fästning och till böter och skadestånd. Men det fanns ju ingen anledning alls att gå med på någonting! Ingenting nytt hade framkommit. Enda förklaringen är att bekännelsen blivit framtvingad (någon försvarsadvokat hade de inte).

Lädret kunde han förklara redan när det visades upp vid rättegången den 17:e mars. Att han inte nämnt det tidigare beror naturligtvis på att han inte vågade när han fick reda på att mannen som åkt med honom hittats död och att han själv blivit anklagad för att ha slagit ihjäl honom. Gertrud hade inte känt till det. När han hittade det på vagnen vid hemkomsten hade han inte berättat om det för henne. Hon hade förmodligen i så fall tvingat honom att genast vända tillbaka med det.

Däremot hade han redan vid första rättegången sagt att han hjälpt mannen att plocka upp något kaffe och socker som mannen haft i fickorna och som ramlat ut på vägen. Detta var också försvunnet och han anklagades för det också. Men om han hade tagit det så hade han naturligtvis inte vågat nämna om det heller. Det kan någon annan som kommit förbi och hittat liket ha tagit. Han hade helt enkelt inte känt till att sockret och kaffet var försvunnet!

Anders dömdes alltså till 8 års fästning som han avtjänade i Malmö. Detta trots att stadsläkaren hade konstaterat att det inte säkert bevisats att mannen avlidit av de skador som han uppvisade. Å andra sidan hade domstolen konstaterat att mannen kunde ha erhållit skadorna när han ramlade av vagnen. Och det är känt att alkoholister (som mannen troligen var) har bräckliga blodkärl som lätt går sönder och börjar blöda som t.ex. när man ramlar av en vagn och slår sig i huvudet, och som kan leda till döden efter en längre eller kortare tid.

Anders levde ytterligare ett 20-tal år sedan han blivit fri. Och på sin dödsbädd bedyrade han att han var oskyldig. På den här tiden hade religionen och prästerna stort inflytande på allmogen och man trodde att man hamnade i helvetet om man inte bekände sina synder.

Det enda bevis som domstolen hade var att mannen åkt med Anders och Gertrud och att mannens läder hittats hemma hos Anders. Det framgår tydligt ur protokollen att den så kallade bekännelsen som Anders avgivit var ytterst motvillig (han tog ju dessutom tillbaka allt när han var utanför domstolen vid platsen där mannens lik hade hittats). Framtvingade bekännelser förekommer ju i många länder än i dag.

Sören Gannholm