MALMÖ Våren 1944 flyttade vi till ett annat bostadsområde i Malmö. Vi syskon måste byta skola och kom ifrån våra kamrater. Huset vi flyttade in i var nybyggt och fylldes snart med familjer. Bland dessa var flera judiska flyktingar, några från Danmark och en del från Tyskland.

Min familj bestående av mor och far och mina två syskon hade bott i Malmö i fyra år då vi våren 1944 flyttade till ett annat bostadsområde. Det innebar att vi måste byta skola och därmed kom vi ifrån våra kamrater. Huset vi flyttade in i var nybyggt och fylldes snart med familjer. Bland dessa var flera judiska flyktingar, några från Danmark och en del från Tyskland.

Vi befann oss nära det krig som pågick och vi blev påminda om det i synnerhet då larmet gick och vi måste skynda oss ner i skyddsrummet och stanna där tills "faran över"-signalen ljöd. De obligatoriska mörkläggningsgardinerna hade också med kriget att göra liksom ransoneringskupongerna. Nu blev vi även medvetna om en annan sida av kriget.

Min storasyster passade ibland en flyktingfamiljs barn och hon berättade om hur rädda de var för att tyskarna skulle komma. De hade flera lås på ytterdörren. Jag lekte med en flicka, Lilian, vars korkskruvslockar jag avundades henne och jag fick se hur hennes mor formade dem med en borste.

Mitt emot oss i trappuppgången bodde en rabbin med sin familj. Äldste sonen hade blivit skadad i kriget av en kula strax bakom örat men hade överlevt. Jag och lillebror lekte med den yngste sonen, Paul. En mjuk och fin pojke som älskade sin nyfödda lillasyster. Jag tyckte också mycket om lilla Grethe.

I våningen över oss bodde en något äldre pojke. Honom avskydde jag. Varje gång jag kom ut på gården tog han tag i mig och vred mina armar tills det gjorde outhärdligt ont. Vad han gått igenom tidigare vet jag inte. Då kunde jag inte föreställa mig det jag senare fick veta om koncentrationsläger och "den slutliga lösningen". Denne pojke bodde inte med sina föräldrar utan hos en äldre dam som han var släkt med. De judiska barnen gick i en skola i Lund och de gick inte i skolan om lördagarna. Det sista var det som förvånade mig mest.

En av flyktingfamiljerna hade inte judisk bakgrund. Mannen hade varit verksam i motståndsrörelsen vilket var orsaken till deras flykt. Deras dotter och jag blev lekkamrater och jag började förstå några danska ord.

Under hösten insjuknade jag i scharlakansfeber och låg på Malmö Allmänna Sjukhus i sex veckor. Strax före jul fick jag komma hem. Vid ett efterbesök på sjukhuset efter julhelgen konstaterades att jag fått blåsljud på hjärtat. Mor anade att jag fått ytterligare skador och beställde tid hos en privat barnläkare. Efter en snabb undersökning ringde han efter ambulans. Jag hade fått reumatisk feber. Det uppstod ibland följdsjukdomar efter scharlakansfeber och då det ännu inte fanns penicillin i Sverige kunde dessa bli livshotande. Jag lades in på sjukhuset igen.

Hela våren 1945 låg jag där ensam i ett rum och jag fick stränga order om att inte gå upp ur sängen. Jag fick inte ens sätta mig upp själv. Jag blev matad med sked. Jag fick inte läsa böcker och inte skriva brev den första tiden. Ligga stilla och vila var min lott. Från min sjukbädd hörde jag mullret från de stora bombplanen och de "flygande fästningarna" och såg hur luftvärnets strålkastare svepte över himlavalvet.

Bombplan på väg från Tyskland, där de släppt sina bomber, nödlandade i Malmö. En särskild förläggning ordnades för amerikanska flygare i huset intill där vi bodde. Amerikanarna hängde ofta i fönstren och barn och särskilt halvstora flickor skockades utanför. Amerikanarna kastade ut presenter. Barnen ropade "chewing-gum" och fick då tuggummi och även den mörka choklad som användes som nödproviant i flygplanen. Amerikanarnas popularitet var inte att ta miste på.

Det kom också tyska flygare och dessa inhystes i förläggning i ett annat hus. Jag såg dem i deras trasiga uniformer och tyckte synd om de skadade. Jag såg en man som bara hade ett ben. Det fanns ingen glamour omkring dem. Det påstods att de fick ligga på halmmadrasser. När jag undrade över skillnaderna i det mottagande de fick, erhöll jag svaret att den amerikanska staten betalade för sina soldater, medan det inte fanns någon tysk stat som kunde betala för sina medlemmar.

Kriget tog slut den våren. Kapitulering minns jag att det kallades.

Gunilla Ringqvist