I21 HÅGESTA Året var 1968 i juni månad och jag stod beredd att ge mig av från Örnsköldsvik till I21 i Sollefteå som nu skulle bli mitt hem i 13 månader.

Jag blev på mönstringen förpassad till 3:e kompaniet som handräckningspersonal, eller malaj som man vanligt sa. Där stod vi i förrådet och skulle hämta ut allt vad vi skulle ha i utrustning, packad i stor säck, gevär och hjälm plus permismundering som vi skulle vara extra rädd om. Vi hade tre veckors exercis med korpral Alexandersson som vrålade och kommenderade dagarna i ända.

1968 års sommar var varm, vi var som tvålkoppar innanför 59:ans mundering som mest var lämpad för vinterbruk. Så var dom tre veckorna till ända och vi kom att placera ut oss på olika tjänster, en del hamnade inom transport och ute på skjutfält där dom skulle assistera. Jag kom att hamna i köket vilket inte var någon höjdare - en aldrig sinade diskkö - så jag begärde omflyttning till något bättre.

Jag kom att hamna på den rörliga styrkan, vilket innebar att klippa gräsmattor och städa inne på logementet på vintern. Man avundades inte stridisarna när dom skulle på övning i januari till det svinkalla Graninge och ligga i tält. Det började att våras i Sollefteå och denna stad är kall på vintern men tillika varm på sommaren. Speciellt tyckte man att det på I21 var kollosalt kallt på vintern, kanske var det därför dom placerade regementet dit så att soldaterna skulle härdas.

Kamratföreningen hade en tävling om kompaniets bäste soldat, en kille ur varje logement som man tyckt varit bra under året. Röstsedlarna kom snart fram. Jag röstade på den jag tyckt varit bra och hade ingen tanke på att jag skulle vinna. Priset var en vecka i Tunisien i Nordafrika. Det var två omröstningar för att dom skulle se om resultatet skulle skilja.

Så kom då den stora dagen då kapten Modin kom ut med barsk uppsyn. Men har var inte den han såg ut för, utan egentligen mycket bussig. Så presenterade han resultatet: "Och han som blev bäste soldat, han står ju framför mig" och så drog han fram mig. Jag höll på att sjunka genom golvet. Innan vi reste så fick jag ställa upp bland dom som ryckt ut i april och ta emot diplom och medalj i guld. Tanken svindlade då journalisterna fotade ur alla synvinklar.

Så bar det av den sista april 1969 med militärbuss, plus en del befäl från Sollefteå, ner till Arlanda i rykande snöstorm. Snart var vi uppe i luften och fyra timmar senare var vi i Tunisien där det var 35 grader varmt. Därnere njöt vi när vi gick i staden och solade på stranden och badade i Medelhavet. Vi åkte en dag ut till landets president och hans palats men han var inte där när vi kom. Där var en tydlig lyx jämfört med folket i stan som sålde mattor och krukor för att försörja sig.

Det har nästa år förflutit 40 år sedan dess och nu är regementet I21 nerlagt. Jag går här på kaserngården år 2008. Vrålen från befälen har tystnat. Jag ställer mig en stund vid kanslihuset där jag fick ta emot medaljen och ett oförglömligt minne.

Nils-Åke Eklund