KVARNTÄKT, TOFTA FJÄRDING OCH SVÄRDSJÖ Grannarna ville väl, när de tog Anderspers-Mor till hemmet i Svärdsjö. Dessvärre skulle deras värsta farhågor besannas.

"Dôm tror att dôm lura mäg, men nog visst fäll ja vâ dôm höll på mä. Men inna vintern ä över ha dôm allt skratta fälut åt mäg. Dä sôm skâ ske, dä ske, ôm dä så ä i Sväsjö eller i Kvârtäkta."

Anderspers-Mor var synsk, och nog hade hon vetat att grannarna hemma i Kvarntäkt skulle komma. "Kom nu mor så åker vi en tur med bilen", hade de sagt, och även om hon visste varthän den resan skulle gå, tog hon bara pipan och tobakspungen med sig i tröjfickan. Vad annat fanns där, som hon tyckte att hon behövde? Dit hon skulle, fanns betydligt fler och bättre saker än vad hon hade i sin lilla stuga. Kläder ägde hon just inte mer än det hon hade på sig.

Stugan bestod av ett kök och en liten kammare. Köket dominerades helt och hållet av den stora spisen med kåpan över. Där satt Anderspers-Mor på kanten och rökte sin pipa, och eldade uttjänta hässjeroor, tunna granstammar som man byggde höhässjorna av. Sen sonen dog för åtta år sen - hon hade förstås vetat det också innan, men hur gärna man än vill så kan ingen stoppa det som är menat att ske - hade hon inte orkat, eller inte brytt sig om, att såga och klyva veden.

Undan för undan makade hon in änden på roan i spisen och lät resten hänga ut över rummet. Ibland måste hon hålla dörren till stugan öppen, för att en slana var extra lång. Tobaken i pipan, och sprättet från granträet hade gjort hennes tröja svartprickig av brända hål, och det var inte sällan hon hade måst stampa ut en liten brand på golvet. Men nog tyckte hon ändå att hon hade koll på läget.

Det tyckte inte grannarna. Flera gånger hade man försökt tala Anderspers-Mor till rätta, om att hon måste flytta till ålderdomshemmet. Det måste väl människan förstå, att det var ju jättefarligt att vara så ovarsam med elden som hon var! Hon kunde ju brinna inne! Men inte ville hon till fattigvårdens försörjningshem, inte. Så en dag kapitulerade hon. Det lackade mot jul, och det verkade bli en ovanligt sträng vinter. Kanske var det utsikten att få åka bil - det hade hon aldrig gjort - eller helt enkelt ålder och trötthet, som gjorde att Anderspers-Mor till slut gav upp.

Natten till den sista februari 1932 började ålderdomshemmet i Svärdsjö brinna. Tolv människor brann inne, däribland Anderspers Greta Andersson, född 1847. Det blev aldrig riktigt klarlagt vad som orsakat branden, även om man till en början misstänkte ett felaktigt värmesystem.

Söndagen den 6 mars, hölls begravning för de omkomna. Dagen efter skriver Falu-Kuriren:

"Det verkade som om till och med vädrets makter ville understryka den andaktsmättade stämningen, vinden rev snålt i trädens döda grenar och förde med sig byar av tunnfrusna, nålvassa snökorn, som förlänade den nakna marken något av blåfrusen likstelhet."

På samma sida står om Charles Lindbergh, i rubriken nämnd som "Lindy":

"Lindbergh har trätt i kontakt med två beryktade gangsters, vilka nu i Newyorks undre värld anställa spaningar efter den försvunne gossen."

Han hade förgäves betalat den enorma förmögenheten om 15 000 dollar, för att få hem sin son.

Två händelser som skulle få långtgående konsekvenser: I Amerika blev det nu ett federalt brott att kidnappa barn, och i Sverige skulle det efter branden i Svärdsjö komma att bli nya lagar och bestämmelser "för byggnadssättet", och hur ett vårdhem skulle organiseras boendemässigt.

Det som Anderspers-Mor gick där och tänkte var: "De tror att de lurade mig, men nog visste väl jag vad de höll på med. Men innan vintern är över, har de allt skrattat färdigt åt mig. Det som ska ske, det sker, om det så är i Svärdsjö eller i Kvarntäkt."

Moa Nagy/Tofta hembygdscirkel