MAFRIDS, VÄSTERGARN Jag föddes på en gård vid Mafrids i Västergarns socken på Gotlands västra kust, 2,5 mil söder om Visby, den 4 mars 1926. Min far har berättat att den natten var det ett riktigt busväder med storm och massor av snö.

Henry Carlsson på Västergarns strand med Utholmen i bakgrunden.Foto: Johanna Utterberg Vägarna var endast framkomliga med häst och släde. På den här tiden föddes barnen hemma. Far fick därför hämta barnmorskan med detta transportmedel. Jag var den siste i en barnaskara av åtta syskon. Fem pojkar och tre flickor.

Vägen till skolan var tre km och vi fick gå till fots med en flaska mjölk och några smörgåsar i ryggsäcken. Här växte vi upp och levde ett fritt liv. Våra lekar var mest förlagda till skogen och till myren där vi fiskade.

Så fort mina äldre syskon slutade skolan fick de lämna gården för att själva tjäna piga eller dräng. Det fanns inte så mycket annat att välja på. Även under skoltiden fick vi hjälpa till med sysslorna på gården.

När jag var 4-5 år fick jag för första gången följa med min mor och far till Visby med häst och vagn när de på hösten skulle till torget i stan för att sälja olika produkter från gården. Det var 2,5 mil och resan tog ca 2,5 tim. Kl. 9.00 skulle man vara på torget. När allt var slutsålt och inköp gjorts vändes färden hemåt. Då var jag ganska trött och somnade bak i vagnen.

På hemvägen fanns en plats som kallades "Pustbacke" (viloplats). Här stannade man. Många bönder på hemväg träffades och den nyinköpta spriten avsmakades. Min far har berättat om en sådan resa då en äldre man ramlade av vagnen. Han slog huvudet i järnhjulet och avled omedelbart. En tragisk händelse men i detta upprymda tillstånd lades han endast tillrätta i vagnen och färden fortsatte. Detta fick bli hans sista Visbyresa.

Samme man var år 1925 orsak till en betydligt gladare historia. Vid kung Gustav V:s eriksgata på Gotland hade mycket folk samlats i Västergarn och en äreport hade rests. Kungens bil stannar och Gustav V stiger ur för att hälsa på folket. Den förste som kommer fram är just den här mannen. ? Hej! Du är dig lik sen Bondetåget! säger han. Far har berättat att folket såg till att samtalet avslutades.

Den 6:e december år 1929 gick en tysk båt, Aegir, på grund vid den södra delen av Stora Karlsö. Den var lastad med bilar från England. Detta innebar att vardagen för kustbefolkningen här på västra Gotland förändrades. En tysk man med en bror i Västergarn som ägde en liten båt skulle hämta bildelar från den strandade båten. På hitresan var den lilla båten lastad med spritdunkar som man måste göra sig av med. Mycket togs iland, men mycket grävdes också ner i sanden på Västergarns utholme. Ryktet gick! När någon skulle åka till systembolaget fick de rådet: Åk till Västergarn där finns det obegränsat! Fiskarbefolkningen här var ju de första som såg vad som hände. Alla försåg sig och tog iland vad de behövde. De lagrade upp dunkarna i brunnar eller i bulverket på kajen i Västergarns hamn.

En skröna säger att man hängt ner dunkar i brunnen på kyrkogården. Av någon anledning hade läckage uppstått. Det sades att damerna som skötte gravarna berättade att vattnet i brunnen var ?himmelskt gott?. Man blev så glad när man druckit av det. Efter en tid fick vi en sydvästlig storm. Sanden blåstes bort från dunkarna på Utholmen. Dessa var av blank plåt och lyste i solskenet. Tullen upptäckte detta och tog hand om det som var kvar.

Det finns vissa saker i livet som man aldrig kan glömma. Ett sådant tillfälle var kvällen 21 april år 1940. Jag och en finsk flicka tjänade på en gård. Vi var på väg till granngården när vi fick höra motorljud från flygplan. Plötsligt hörs flera kraftiga smällar. Den finska flickan blir rädd och undrar om kriget har kommit till Gotland. Det är knappt en månad sedan hon uttalat sin glädje över att vinterkriget är slut.

Alla är lika ovetande om vad som hänt. Det är mest funderingar. Har man bombat Klintehamn? Informationen för oss var helt obefintlig. Ingen telefon. Ingen radio. Nästa dag fick vi bekräftat att tre tyska bombplan hade släppt sin bomblast på isen mellan St. Karlsö och land. Därefter nödlandade två av planen på Gotland och ett på fastlandet.

Henry Carlsson