LUNDE, ÅDALEN Denna sång bygger på min morfars berättelse. Han hette Manne Larsson. Egentligen var han inte min rätte morfar, men fungerade bra som ersättare. Han arbetade på sågverket i Bollstabruk, och var fackligt aktiv en period i yngre år.
Lunde 1931 - En sång om ÅdalshändelsernaSom glöd våra sinnen den bränt,
berättelsen om vad som hände
där bygden sig böljande breder,
i Ådalen, vid älvens strand.
Det var utav hunger och nöd
de strejkande lyfte standaren.
Ej vapen de höjde, men kraven
på rättvisa, frihet och bröd.
En arbetarskara marscherade då,
man sanningen visade på,
och strejbrytarhopen med varningar så
för otjänsten, ville man nå.
Men marschen tog slut när gevären spred död.
En rådig man bringade dem
till tystnad, när hans "eld upphör"-s toner ljöd.
- För kulorna döda låg fem. -
Fast bättring följt på många sätt,
vi sorgsna än offren skall minnas,
ty anledning får icke finnas
till sådan tragik utan rätt.
Då våld och förkrossande nöd
än råder omkring oss i världen,
:/: tänd kämparnas fackla och bär den
för rättvisa, frihet och bröd. :/:
När Ådalshändelserna inträffade var min morfar Manne Larsson 29 år, och hade tillsammans med två Väjabor gått en genväg ned till Lunde. Där fick han bevittna vad som hände när demonstrationståget kom dit.
Manne gick fram till orkestern och hjälpte en av medlemmarna där att hålla i ett notställ som var trasigt på blåsinstrumentet. Han kände då att hatten tippade till, och trodde att det berodde på den starka vind som rådde. Vinden var enligt hans berättelse anledningen till att en av fanorna skrämde den häst som stegrade sig, och därmed orsakade skottet som gjorde att eldgivningen började.
Först när han kom hem till Bollstabruk frågade någon: "Men Manne, vad har du gjort med hatten?" Då kunde han konstatera att den blivit genomskjuten. Senare ombads han skicka ned hatten till Stockholm, men frågan om det var ett direktskott eller en rikoschett gav man inget svar på.
Han fick i alla fall en ny hatt. Som tur var var han kortväxt, annars hade man inte behövt ge honom den heller.
Offren för skotten i Ådalen begravs.Foto: SVT Bild
En detalj som saknas i sången är det faktum att strejken var en
solidaritetshandling för arbetarna i Marma. De hade fått sina löner sänkta, och Ådalens arbetare ställde upp på deras krav att återfå lönenivån.
Sången skrev jag medan jag var anställd i Bergvik, intill Marmaverken, under sju år. Jag hade då arbete som tjänsteman, och var inkvarterad på fabriksmässen i Bergvik. För att ingen skulle ana vad jag höll på med, när jag fick för mig att göra denna min första sång, skrev jag den först på Esperanto 1968 (sista versen 1972). "Gi ardas en nia memor', rakont' pri tragika okazo..." Den svenska versionen gjorde jag 1978. Jag var under min barndom mycket ofta hos mina morföräldrar i Klondyke, Bollstabruk. Det var som ett andra hem.
Åke Näsholm
Laddar...
SVT Play
