SANDTRÄSK SANATORIUM, BODEN Han kunde inte förstå att jag var intresserad av honom, han var ju full av "baciller", dessutom son till en som var anklagad för spioneri och fälld för det, hans far var en av dom i den sk. Enbomsligan, hans far var Fingal Larsson sedemera Lennelind.

Det var en alldeles vanlig dag på avd 3, manlig avd, på Sanatoriet i Sandträsk. Året var 1954 i september månad. Då visste vi inte att en ambulans var på väg med en ung rekryt som hade 3 dagar kvar till muck, han kom från F 21 i Luleå, där han gjort sin värnplikt vid spaningsdivisionen.

Han kom att bli vår patient under ca 1 år. Han var svårt sjuk och utgången ansågs oviss. Tre månader senare, det var på julafton, kunde han med stor möda stiga upp och sitta en kort stund. Då visste han inget om mina känslor för honom, men senare fick jag veta att han förstod att det inte bara var god omvårdnad det handlade om, det var kärlek.

Johan Fritiof Enbom (1918-74), huvudman i den så kallade Enbomsligan, dömd för spioneri.Foto: SVT Bild Han kunde inte förstå att jag var intresserad av honom, han var ju full av "baciller", dessutom son till en som var anklagad för spioneri och fälld för det, hans far var en av dom i den sk. Enbomsligan, hans far var Fingal Larsson sedemera Lennelind.

Sigge tillfrisknade och blev bättre dag för dag, han fick det nya
läkemedlet Streptomycin som visade sig ha god effekt på tuberkelbacillerna. Vi blev ett par, vi "klövrade" så hette ett förhållande mellan patient och vårdare. Det var svårt att inte få ge uttryck för sin kälek, men reglerna var så att om det upptäcktes så fick patienten utskrivning på obestämd tid, det berodde ju på patientens tillstånd, men personalen fick gå direkt.

Vi förlovade oss 1956 och gifte oss 1958. Jag kom in i en familj som hade behandlats svårt av livet. Det är nog inte många i dag som tror att Fingal var någon spion, han var oskyldigt dömd, han dömdes för sin politiska åsikt. Detta trauma blev ju också mitt, det följde oss alltid.

Fingal kämpade förgäves för sin upprättelse, han dog 80 år gammal, men hans barn kämpar fortfarande för hans upprättelse. Sigge berättade hur han som 16-åring blev tilltalad av en vuxen, för honom främmande person som tyckte att såna som han inte borde få leva, det måste ha varit svårt att ta till sig som 16-åring.

Vi lärde oss att leva med detta i bagaget, Sigge släppte inte många in på livet, han sa många gånger att ingen ska behöva känna sig obekväm för min skull. Vi har ändå haft många goda vänner, men det är ett fåtal som vi har pratat med om vad som hänt, många kanske visste om det men sa inget. I dag är det nog inte många som minns denna händelse, men för oss är det ett minne med bitter smak.

Trots att vi inte fick några barn så har vi levt ett gott och käleksfullt liv, med många resor och vår stuga på Seskarö som vi byggt tillsammans. Sigge fick diagnosen Alzheimer 2004, om man kan säga något positivt om det så är det att han inte längre minns det som varit jobbigt i livet, han vet heller inte vem jag är, men hans kära vän heter Barbro.

Barbro Larsson