GÖTEBORG Sommaren 1955 var den varmaste i mannaminne. Men det var också den sommaren som jag hade min första dejt.

Min bäste kompis var en riktig flickcharmör. Personligen själv var mera tillbakadragen. Visste inte riktigt hur jag skulle kunna snacka med det andra könet. Min kompis föreslog mig att du kan ju annonsera om en dejt med någon flicka. Ja, han sa faktiskt dejt för han hade bott i USA i flera år innan han och hans familj flyttade tillbaka till Sverige.

Han föreslog klokt nog också att jag skulle vara försiktig. Jag skulle helst annonsera i en så kallad helylletidning, Såningsmannen eller Hemmets Vän tyckte han skulle passa mig. Lite lantliga flickor som inte hade blivit förstörda av stadens syndiga utbud. Och de var inte heller så kräsna som stadsflickor, tillade min kompis. Jag tyckte att det sistnämnda lät lite försmädligt. Skulle inte en stadsflicka passa mig? Vad var det för fel på mig? Men jag sade inte detta till min kompis. Man måste ju vara finkänslig.

Det blev en annons i Hemmets Vän, vill jag minnas. Det kom en mängd av svar. Min kompis var med och valde ut ett lämpligt offer. Inte för vacker, inte för begåvad utan mera en naturlig tjej med inte för stora krav. Det var många att välja mellan. Vi fastnade för Anita från Åmål.

Anita från Åmål kom med tåg till Göteborg på förmiddagen den 13 juli. Och det skulle bli min första dejt. Den varmaste dagen på hela sommaren. Termometern tangerade nära 34 grader i Göteborg och så varmt hade det aldrig tidigare varit i Göteborg. Jag hade min bästa gåbortkostym, en så kallad Glencheckkostym, på mig. Jag hade också en alldeles ny skjorta och den skavde i halsen. Anita från Åmål var klädd i en klänning som hon kallade Bardot-rutig. Hon var söt, hade högklackat och dessutom hade hon ett vinnande leende. Jag var nästan som i sjunde himlen. Trodde jag.

Ruth Ellis, den sista kvinnan i England som dömdes till döden genom hängning.Foto: SVT Bild Men det där med att snacka med flickor var inte riktigt min grej. Samtalet gick mycket trögt. Ja, mycket trögt. Och den nya skjortan skavde och skavde i halsen. Och varmt var det. För att säga något sade jag plötsligt:
- Jag känner mig i dag nästan som den där Ruth Ellis. Det känns nästan som någon lagt en snara runt min hals. Så mycket skaver faktiskt min nystrukna skjorta. Det är faktiskt jag själv som strukit skjortan.
Jag ville ju skryta lite också. Anita från Åmål blev tyst en lång stund.
- Menar du den där tjejen från England som de skall hänga idag? Ja, jag har läst om henne i tidningen. Tänk att bli hängd en sådan vacker dag som denna. Det lär vara lika vackert väder i England. Vad hade hon gjort egentligen?

- Ruth Ellis, började jag, hade skjutit sin älskare efter det han hade dumpat henne. Han var en av Englands bästa racerförare och de hade haft en kort romans. Hon blev med barn men han dumpade henne ändå. Han till och med misshandlade henne med slag i magen så att hon miste barnet. Efter det tog hon hämnden i egna händer. Med en lånad revolver sköt hon honom till döds med sex skott. För det dömdes hon till döden som skulle verkställas genom hängning just denna dag, den 13 juli. Att vi skulle träffas en sådan dag som den här när man skall hänga en så vacker och tilldragande tjej.
- Vad fruktansvärt, sade Anita från Åmål. Kunde hon inte begära nåd. Jag tycker att det är ovärdigt att ta en annans människa liv.

- Kanske det, sade jag. Halva England skickade in nådeansökningar till regeringen för att hon skulle slippa galgen. Men det blev kalla handen från regeringen. När folk förstod att ingen nåd skulle ges skickade folk i stället rosor till fängelset där avrättningen skulle ske. Nu sitter den stackars Ruth Ellis fullt omgiven av rosenbuketter i fängelset och väntar på bödeln. Vilket öde. Jag läste också i tidningen i dag på morgonen, att hon igår hade bett att få in en bild på sin försmådde älskare. Den hon sköt alltså. Hon ville också ha en bibel. Dessutom hade hon blivit beviljad att få använda en av sina vackra aftonklänningar sin sista dag i livet. Tillsammans med Englands så kallad "hang man", som betyder bödel, skall hon vandra in i evigheten med jättebukett av rosor, klädd i en av sina vackra aftonklänningar. Kan det bli mer dramatiskt?

- Vad Du har läst mycket om den stackars Ruth Ellis. Tänk om du kunde vara lika intresserad av mig. Du har inte sagt någonting om min nya klänning som jag har köpt bara för Din skull. Tycker Du förresten inte att jag liknar Ruth Ellis?.

Ruth Ellis var mycket vacker. Påminde något om Marilyn Monroe med blonderat hår. Dåtidens stora filmstjärna och idol. Hon var bara några och tjugo år gammal.

- Nej, det gör du absolut inte. Jag kan inte säga att du är lika vacker som Ruth.
Jag kom då på mig, att så säger man inte till en flicka när man är ute på sin första dejt. Men jag var ju inte van att prata med flickor. Det kändes både konstigt och onaturligt att prata med den här flickan. Och svetten bara rann av mig. Och skjortan bara skavde. Jag kände mig vimmelkantig. Skulle det vara så här konstigt att prata med tjejer?

Anita från Åmål tog upp en tidtabell och sade:
- Jag tror att jag tar ett tidigare tåg hem till Åmål. Men du får gärna bjuda mig först på en fika på Bräutigams Konditori. Där har jag varit många gånger med mina föräldrar. Vi går alltid dit när vi är i Göteborg.

Vi gick till Bräutigams konditori tillsammans under tystnad. Jag beställde själv när servitrisen kom fram. Jag sade:
- Två kaffe och sju bakelser.
Min bäste kompis, han som föreslagit annonsen i tidningen, och jag gick då och då på detta konditori och två kaffe och sju bakelser var det som vi alltid beställde. Att frossa i bakelser var en lidelse som min kompis och jag aldrig kunde motstå. Det var många förvånade blickar när vi kom med vår beställning. Och ingen annanstans fanns så goda bakelser som på Bräutigams. Att det inte skulle passa på en första dejt förstod jag långt senare.

Anita från Åmål frågade:
- Hur många tror Du är vi egentligen?
Jag blev nästan svarslös. Jag svarade lite frågande att du ser väl att det är bara vi två.
- Hur kan Du beställa två kaffe och sju bakelser. Dom skulle ju kunna tro att vi är från bonnlandet och har inget vett alls. Du får vara vänlig att ändra beställningen nu med detsamma.

- Min kompis och jag beställer alltid på detta sätt, sade jag lite mer självsäkert.
- Jag är inte din kompis, så vet du det, svarade Anita från Åmål.
Vi drack kaffet under tystnad. Åt ett bakelse var och lämnade fem kavar när vi gick. I tystnad gick vi till Centralstationen. Skjortan skavde och svetten rann. Det var bara Anita från Åmål som såg sval ut. Eller mera kylig. Eller möjligen kylslagen. Efter en lång tyst promenad var vi framme vid tåget som skulle gå mot Åmål och Bergslagen.
- Tack för kaffet, sade Anita från Åmål och gick in i en kupé utan att säga adjö. Jag såg tåget glida ut från perrongen med destination Åmål. Jag återsåg henne aldrig.

Jag åkte hem. Tog av den fina gåbortkostymen av sorten Glencheck och tog av skjortan och de övriga kläderna. Jag tog en lång iskall dusch, tog en läsk och satte på radion för att lyssna på nyheterna. Jag lade mig ovanpå sängen och funderade. En välkänd radioröst från London kommenterade dagens viktigaste nyhet. Det var Alf Martin som var den välkända radiorösten. Den största nyheten var om hängningen av Ruth Ellis. Klockan åtta hade hängningen påbörjats och tretton minuter senare konstaterade läkarna att Ruth Ellis hade vandrat in i evigheten. Hon hade vandrat till galgen i arm i arm med the hang man, hon var klädd i en vacker aftontoalett, med en stor bukett rosor. När the hang man mötte henne i celldörren hade hon sagt med ett strålande leende: "Låt oss gå in i evigheten tillsammans".

Efter denna avrättning väcktes debatten om dödsstraffets avskaffande. Dödsstraffet slopades i England i slutet av 1950-talet.
Det dröjde lång tid innan nästa dejt. Men jag träffade en ny flicka i en kyrklig förening några år senare. Men det var faktiskt på vintern och en av de kallaste dagarna det året. Och vi är faktiskt fortfarande gifta.

Min fru läste den här artikeln innan den skulle publiceras. Hon läser det mesta som jag skriver. Hon sade:
- Det sista stämmer ju inte alls. Du hade ju ett förhållande med Lisebergschefens dotter. Du nämner det alltid när vi är på Liseberg. Jag svarade:
- Det var inget allvarigt. Bara en parantes.
Min fru fortsatte:
- Och hur var det med Kerstin? Ni hade ju också ett ganska långt förhållande? Har du glömt det??.
-Det är bara paranteser. Ingen är som du.

Min fru suckade. Gick ut i köket och satte på kaffe. Jag avslutade artikeln. Men jag ville lägga till en rad ytterligare och det var:
DET VAR NÅGOT SPECIELLT MED ANITA FRÅN ÅMÅL.

Bertil Lindström