LOTTEFORS, BOLLNÄS En kärlekshistoria mellan min mamma Emy och Anton. Kanske all den kärlek vi människor någonsin känt finns bevarad någonstans.

Min mamma hette Emy, var född 1902 i Lottefors utanför Bollnäs. Hon hade en bra uppväxt tillsammans med föräldrar och tre äldre systrar. Efter skolan gällde det att hitta ett arbete och hon anställdes i en Konsumbutik som biträde. Fritiden tillbringade hon mycket hos en väninna och hennes man. Det var ett antal ungdomar som brukade träffas där och spela kort. Det hade mamma aldrig fått göra i hemmet, för mormor och morfar var religiösa, så kortspel fick inte förekomma.

Bland ungdomarna fanns en pojke som hette Anton, och de kom att bli varandras första kärlek, Emy och Anton. Anton hade tre äldre bröder och det här var ju en tid då det var svårt att få arbete i Sverige så bröderna hade börjat prata om att åka till Amerika för att försöka skapa sig en framtid. Till mammas stora sorg bestämde sig Anton för att följa med bröderna. Jag frågade mamma en gång om de inte pratat om att hon också skulle åka, eller att han skulle komma hem igen efter några år, men hon påstod att inget sådant hade sagts dem emellan. De brevväxlade en tid men så småningom dog skrivandet ut.

Mamma gick där med sin stora sorg. Till råga på allt blev hon av med sitt arbete och åkte till sin äldre syster i Stockholm för att försöka få anställning i affär, som hon ju hade erfarenhet av. Hon flyttade så småningom till Hallstavik där det behövdes personal till Konsumaffären. Där träffade hon efter en tid en dalmas från Kvarnsveden och det blev giftermål, ett egnahem och två döttrar.

Men hade hon då glömt Anton? Nej det hade hon inte. Det fanns en syster kvar till bröderna i Sverige, Rut. Henne hade mamma kontakt med och fick veta när det kommit Amerikabrev och om det fanns några nyheter. En dag, det var nog i början av 50-talet, kom ett brev från Rut där hon berättade att bröderna skulle komma hem på besök, och Rut ville att mamma skulle komma hem till Lottefors och träffa dem alla. Anton skulle komma hem och fira sin 50-årsdag. Det var nog första gången efter resan till Amerika i början av 20-talet som bröderna kom hem.

Jag minns att mamma åkte till Lottefors ensam och att hon berättade när hon kom tillbaka så roligt det varit att träffa dem och höra hur de haft det under årens lopp. Det hade gått bra för alla bröderna. Anton hade egen målarfirma, var gift för andra gången och hade tvillingsöner. Vad mamma inte berättade då, men senare när jag blivit äldre, var att när bröderna var på väg i hyrd bil från Lottefors till Göteborg för att ta båten tillbaka till Amerika, då hade Anton ringt till mammas arbete och bett henne följa med honom till Amerika. Han skulle skilja sig (och förmodligen hon också) och de skulle gifta sig med varandra. Det hade mamma sagt nej till, hon tyckte att han blivit för amerikaniserad sa hon, det var för många drinkar och ett liv som hon inte alls kände till.

Men bara hon vet hur hon egentligen kände det innerst inne. På 40-talet var det nog inte så enkelt att lämna man och barn och ge sej iväg till Amerika med en annan man. Jag tror det var efter detta som det började utväxlas julkort mellan hennes familj och hans. Det kom varje år ett julkort från Amerika. Ibland innehållande fotografier. Tiden gick, vi barn växte upp, gifte oss och fick egna barn.

1980 hade min mellanson tagit studenten. Han hade bestämt med en kamrat att åka till Amerika. Färdas med grayhoundbuss och vara borta några veckor. Detta hade mamma skrivit och berättat för Anton och han ville förstås att pojkarna skulle komma och hälsa på honom och hans fru. De bodde i Pasadena, Californien. Han hade också bett henne skicka med några fotografier på mej och min syster, för Anton ville se om vi var lika mamma som hon såg ut när hon var ung.

Pojkarna kom så småningom till Pasadena och ringde till Anton. Han hade då fått Parkinsons sjukdom och hade ibland dåliga dagar och ibland bättre. Just nu hade han en dålig dag men ville att de skulle komma. Han var ju vid den här tidpunkten en gammal man, sjuk, och blev väldigt rörd när han fick se sin ungdomskärleks barnbarn. Och visst tyckte han att vi systrar var lik mamma som ung, man ser ju det man vill se.

Så tog han fram ett gulnat brev som han fått från mamma strax efter emigrationen till Amerika. Det var ingen annan än han själv som läst det sa han, men nu skulle hennes barnbarn också få läsa. Det blev en högtidlig stund. Det stod ju mycket om hur mycket hon längtade förstås. Tänk att han sparat detta brev i alla år.

Pojkarna åkte hem till Sverige igen och inte långt efter fick mamma ett brev från Antons fru att nu var Anton död. Hon skickade också ett fotografi med kistan svept i amerikanska flaggan, Anton var amerikansk medborgare. Någon fortsatt brevväxling mellan mamma och Antons fru blev det inte, här slutar kärlekssagan mellan Emy och Anton. Eller gör den inte det? Kanske all den kärlek vi människor någonsin känt finns bevarad någonstans. Jag vill tro det.

Birgitta Jacobson