SANATORIET SOLBACKEN, HEDEMORA Vi läste böcker, lyssnade på radio. Lapp Lisa kom och sjöng barnatro. På ligghallarna låg vi och drömde frihet: resor till länder bortom vår sjuka horisont. Avlägset på slätten hördes tåget till Stockholm.

• Denna berättelse blev tv-program! Läs mer här.
• Se arkivfilm: Dödens väntrum

Låt mig vara hos er. Jag vill inte dö ensam. Sent en kväll kommer en ung kvinna frågande: får jag sova hos er? Hela hon skimrar av feber och ängslan. Sex sängar finns på salen, en tom för den som vill säga adjö, känna närhet.

Vacker är hon som en stadsängel, rött hår uppsatt i klämma, blekt anlete, rött på läpparna. Vet att hon har den tbc som går fort, kommer från Midsommarkransen, Stockholm. Trots den varma sommarnatten fryser hon. Frågar om hon får värma sig hos mig. Sin mossgröna morgonrock slänger hon över sänggaveln. De små röda tofflorna ställer hon intill mina slitna bruna. Kryper ner med sin magra lekamen.

Bilden tagen under min tid på Solbacken.Foto: Privat Jag känner på hennes panna, het är den. Hon tar min hand, lägger min handflata under sitt vänstra bröst.
Känn mitt hjärta pickar alltför fort.
Hett och fort som ett harpaltshjärta ensamt i staden.
Du är min bror, säger hon, vi somnar nu.
Du är min syster, säger jag, tillsammans sover vi.
Hennes ansikte ler i mörkret.
Farväl min vän, är det sista hon viskar. Somnar sakta in.

Varligt stoppar jag om henne. Smeker hennes panna. Går ut i korridoren för att hämta nattsystern. En varm 40 wattslampa lyser upp ensamheten. Tystnadens korridor, en gränsflod som försvinner i mörkret. Fönstren står vidöppna. Kaprifolens doft klänger upp mot sommarnatten.

Efter några år till sjöss hamnade jag på sanatoriet norr om Hedemora. Låg där och vilade mig ett par år i mitten på 50-talet. Unga glada, gamla vilsna, alla var vi lungsotare. Kärlekar tändes och släktes. Ansågs att tbc-are var erotiskt intresserade, inte tänkte vi på att plocka blåbär när vår käresta låg för döden. Många smekningar lyste klart om natten. Många vrålade tyst i sin ensamhet.

Några större blodstörtningar gjorde att jag ålades strängt sängliggande första månaden. När feberkurvan dalat fick jag tillstånd till korta promenader utomhus.

Vi läste böcker, lyssnade på radio. Lapp Lisa kom och sjöng Barnatro. På ligghallarna drömde vi frihet: resor till länder bortom vår sjuka horisont. Avlägset ute på slätten hördes tåget från Mora mot Stockholm. Patientradion försåg oss med hemgjord lyrik och önskeskivor. Han som skötte radion dog plötsligt. Galopperande lungsot. Jag hoppade in i hans ställe som hallåman.

Papplådan fylldes med önskningar om skivor, dikt av Edith Södergran, personliga hälsningar patienter/personal. Yngre kvinna sal 5, andra våningen fick besked av överläkaren: tyvärr ditt liv är slut, en dag eller två har du på dig att ta farväl.

Alice Babs. Bilden tagen 1954.Foto: SVT Bild Jag gick igenom brevhögen. Upptäckte försiktig fråga från kvinnan på väg mot sin snara hädanfärd: har ni skivan med Alice Babs "Vildandens sång"? Med hälsning till manlig bekant nere på fyran, en sista kram.

Denna kväll var det sändning. Låten hon önskade fanns inte. Jag ringde Falun, jo skivaffären hade. Frågade överläkaren: går det an att låna sanatoriets ambulans? Förklarade. Tillmötesgående sa han: ta på dig en vit rock.

Intill bårhuset stod ambulansen. försiktigt backade jag ut denna vita Volvo-skåp med röda kors. Bortåt Solvarbo skrek däcken i kurvorna. Jag satte på sirenerna.

Gunnar Svensson