SVARTRÅ KYRKA, FALKENBERG 1672 dömdes Sissa Matsdotter från Svartrå till döden för barnamord mot sitt nekande. Vad hade egentligen hänt?

Kvinnor som blivit havande utanför äktenskapet kunde lockas till att göra sig av med fostret vid födseln för att slippa skammen och alla de problem som ett oäkta barn skulle komma att medföra. Lagen föreskrev att om man födde i lönndom och barnet sedan dog eller hävdades vara dödfött så räknades detta som barnamord med tillhörande dödsstraff. Konsekvensen av detta var att exempelvis ett missfall i värsta fall kunde leda till halshuggning. Det finns mängder med liknande rättsfall i domböckerna.

Sissa Matsdotter i Svartrå hade tjänat som piga under två år hos den föga sympatiska Nils Torkelsson i Björnås. De båda hade ett rykte om att de fört ett lättfärdigt leverne under en längre tid. Det sades allmänt att Nils Torkelsson slog sin hustru och körde ut henne ur stugan och i stället haft pigan boendes hos sig. I samband med att Sissa skulle hjälpa till med matlagning till ett bröllop blev hon dessutom havande. Något barn föddes dock aldrig utan i stället hävdade Sissa att hon fått missfall. Detta ledde till rättegång och den 23 maj 1672 fördes Sissa till tinget. Så här löd hennes version av vad som hänt:

- Jag skulle hämta en spann med vatten från brunnen hemma och bära in till min moder en fredagsafton. Men det var sådan halka att jag ramlade med vattenspannen och slog mig så illa att jag blev sjuk. Om natten därefter förlorade jag barnet. Jag lade det i en liten ask och om söndagen tog jag med den till Svartrå kyrka. När alla kyrkobesökarna hade gått hem så satte jag in asken i kyrkogårdsmuren. Jag sade heller aldrig något till min moder som låg i stugan eller till någon annan för den delen heller om vad som hände under natten.

Därpå skedde något som kan låta tämligen kränkande med dagens synsätt. Sissas bröst visades upp inför alla häradsmännen som infunnit sig på tinget och man konstaterade att där fanns fortfarande mjölk i dem. Enligt domboken väcktes starka misstankar om att hon inte varit av med fostret så länge som hon påstått. Sissa var inte ensam skyldig till att ha begått brott. Jon i Hermanstorp hade låtit instämma Nils Torkelsson för sitt umgänge med Sissa. Han hade emellertid inte infunnit sig till tinget och därför yrkade man att han för sådant uppförande borde mista halva sitt bo.

I väntan på fortsatt prövning fängslades Sissa, men vid pingst lyckades hon på något sätt rymma. Tiden i frihet blev inte lång. Redan åtta dagar senare greps hon igen. Rätten var därefter obeveklig och utmätte dödsstraff. Det var en förkrossad Sissa som fördes ut från tinget för att placeras i säkert förvar. Nu hade hon en mycket oviss och skräckfylld väntan framför sig. Inte hade hon trott att hennes dagar skulle komma att ändas på detta brutala sätt; att bli halshuggen som en barnamörderska.

Historien tryter dock inte här. När dödsdomen presenterades för landsdomaren fick häradsrätten bakläxa. Han menade att ärendet inte var tillräckligt utrett och manade i stället till vidare prövning.
Länsmannen valde ut ett antal betrodda män som fick bege sig till Svartrå kyrkogård tillsammans med Sissa för att se om man kunde finna asken som Sissa påstod sig ha lagt i muren. Väl framme vid kyrkan började Sissa desperat leta på flera olika ställen i muren. Någon ask kunde hon dock inte finna. Vittnena väntade tålmodigt men inget hände. Till sist verkade Sissa ge upp och hon satte sig ned och började gråta. Synen av denna förtvivlade kvinna väckte medlidande och sympati hos de andra i sällskapet.

- Det är en skam att hon skall mista livet för en så här ringa sak. Låt oss nu alla hjälpa till att leta efter asken, var det en som sa.
Männen började nu gemensamt söka igenom muren. Efter ytterligare en stunds letande bland de mossbevuxna stenarna fann man den. Nu fick man fram en liten blodig låda som männen granskade. De var alla överens om att den inte var nyligen insatt där, utan måste ha stått en liten tid. Sissa sken nu upp.
- Gudskelov nu är jag tillfreds, ty jag har inget annat jag kan förlita mig på.

Denna händelse torde ha stärkt trovärdigheten i Sissas berättelse något. Likväl slutade det illa för Sissa. Hon rymde ånyo från sin fångenskap. Enligt rättspraxis betydde detta att hon erkänt sina gärningar och skulle mista sitt liv så fort hon kunde gripas. Hennes dagar ändades säkert på "Galjabjär" några kilometer från Svartrå.

Vems version som var mest trovärdig kan vi inte avgöra såhär i efterhand, men episoden visar på den synnerligen besvärliga situation ett stort antal kvinnor hamnade i vid denna tid, och var gång man går förbi muren runt Svartrå kyrka blir man påmind om Sissas öde.

Andreas och Anna Karlsson