VÅRBY GÅRD, HUDDINGE Bitvis var det långt mellan husen i Vårby, när jag var liten. Det fanns två busshållplatser, en i var ände av den asfalterade böj, som hade blivit över när nya Södertäljevägen drogs fram.

Vår hållplats hette Konvalecenthemmet, säkert för att patienter och besökare på väg dit skulle hitta rätt. Vid hållplatsen låg den röda grindstugan med körsbärs- och äppelträd innanför staketet, där tant Östling ibland stack fram huvudet och sa något på sin sjungande dialekt.

Den andra hållplatsen hette Duvberget. Jag tyckte att det var ett vackrare namn. Trevligt var det också för här fanns en kiosk med en stor skylt där en flicka i blårutig klänning sa: "Ta det rätta, ta Cloetta". Det blev sällan en chokladbit, men en Allers med serien Lisa och Sluggo slukade jag redan på vägen hem, nerför de långa trapporna till Vårby Allé, eller genom hagen till Bastubacken. Då gick man förbi en stor gravhög, där vuxna firade gökotta varje år i maj, och där jag på ett foto har släpat dockvagnen upp till toppen.

Strax intill vår tomtgräns fanns ännu en gravhög, där det växte scilla om våren, ett mäktigt lärkträd skuggade vår uteplats, och nötväckor sprang med huvudet nedåt. På grannens tomt stod ännu en hög.
- Akta dej så inte vikingarna kommer och tar dej, brukade farbror Billvik säga, när jag skulle springa hem en kväll i fotogenlampans ljus på deras veranda.

Det där mitt intresse för historia vaknade: Vårdkaseberget, sägnerna om Korpenhov - hur många jaktslott hade drottning Kristina? Vårby gård, där huvudbyggnaden nu var konvalecenthem, och röda stugan, dit jag gick med mormor för att hälsa på tant Beata från Skåne, som såg allt, hörde allt och berättande allt som hände i byn och som var bland de första att flytta in i ett av de nya hyreshusen i Fittja.

Märkligt såg det ut, när hon fyllde de kommunalgrå väggarna med broderade tavlor med råddjur och skogsdungar! Och arg var hon på slarvet med golvlisterna, som satt en bit ovanför golvet, "...som nån jävla utsmyckning!"

Människorna i byn grundlade mitt intresse för språk. Mormor från Värmland pratade obehindrat med vår grannfru som var norska. En av mammas vänner kom från Danmark, en var gift med en finlandsvensk. Och de estniska vännerna talade svenska på ett lite kärvt, men begripligt vis. Norrländska blandades med västmanländska och blekingska. En tysk man började arbeta på vattenfabriken, det vill säga läskedrycksfabriken.
- Han arbetar bra. Det är nog en bra karl, fast han är tysk, sas det.

Andra världskriget var inte långt borta, men på femtiotalet var rysskräcken större än tyskhatet, och när Berlinmuren byggdes suckades det tungt i tystnaden kring kaffeborden. Annars var det inte så tyst. I smedjan på Vårbergsvägen tillverkades under stort buller lufttrummor till försvarets hemliga bergrum. I den andra smedjan sjöng Salminen vemodiga finska visor om lördagskvällarna. Ensam i sin smedja, ensam i sitt språk. Innan vi hade telefon fick vi ringa hos honom. Det var jordgolv i smedjan och en stor eldstad mitt i rummet, under skorstenen. Kan den ha varit i ursprungligt skick från 1700-talet? Ständigt denna närvaro av tider som gått.
Moderniteten var ojämnt fördelad. Nya villor med badrum och centralvärme låg intill gamla, omoderna hus. Kakelugnarna åkte ut i rykande dammhögar och ersattes med elelement och kaminer.

Om sommaren var torr räckte inte vattnet till för att skölja tvätt. Mormor och fru Sund bar den urvridna tvätten i gula emaljhinkar nerför den branta stigen vid Korpenhov, över trädrötter och stenar, och slog sig på knä ner vid sjökanten, där hala stenar gjorde sköljandet farligt - bara ett par meter ut var det djupt. Skönt när till sist kaffepannan lindades ut ur tidningspappret, som höll den varm, och hembakta bullar plockades fram. Tanterna höll sina rödfrusna händer kring de varma kopparna. Fingrarna behövde mjukas upp innan de greppade tag i hinkarnas trähandtag och baxade den sköljda tvätten uppför den långa backen, hela vägen hem till tvättlinan under lärkträdet.

- Tänk om det kunde blir lite modernt här också en gång, tänk om det inte var så långt till allting. Tänk, om ändå bussen kunde gå ända hit, sa de.
Vårby hade inte funnits om inte Mälaren hade bestämt sig för att vika av in mot land just här. Sjön var en del av byn: isstacken vid Vårby Allé, med sjöis inpackad i halm, långt in på sommaren, innan kylskåp blev vanliga. Där lärde jag mig åka skridskor, halvrör. Där lärde jag mig simma, med kättinghoplänkade stockar som räddningsplanka om kallsuparna blev för många. Där målade jag av solnedgångar, och där fick jag veta hur farlig en isränna är. Där lärde jag mig skräck, den sommar då en mördare slängde en resväska med en död liten flicka i Albysjön. Vårby var ingen idyll. Det var en långsträckt by, från Johannesdal till Fittja, liv och öden skiftande som nu. Asien och Amerika läste vi om i böcker.

Lilian Perme