HÖKÖNS STATIONSSAMHÄLLE, OSBY Ett barns upplevelse av mötet med ett bysnille på 1940-talet. En berättelse från och skildring av det gamla Sverige.

En god historia är aldrig fel. Men denna skröna ska också ses som ett äreminne över göingarnas uppfinningsrikedom och yrkesskicklighet. Jag lärde känna gubben Tell först på hans ålders höst. Jag var väl i sjuårsåldern. Han bodde en bit utanför det stationssamhälle där jag är född. I sin lilla röda stuga förde han länge en anonym tillvaro som träskomakare tills saker och ting började hända. Han var ovanligt rak i ryggen och med en profil som påminde om Verner von Heidenstams. Huden stramade hårt åt kinder och panna och ögonen var livliga fast fjärrskådande. Han talade med svag, avmätt och långsam röst.

Många gamla hade det svårt. Den lilla pensionen skulle räcka en hel månad. Vi hade ofta tillfälliga gäster. Rätt som det var var de framme och fick en kopp kaffe och en smörgås. Då levde de upp. Det var med min far gubben Tell ville prata. Det hindrade inte att han nådigt lät sig serveras kaffe och sockerbullar. Min mor vidgade lätt på näsborrarna när hon hällde upp kaffe åt honom. Han levde inte i de bästa hygieniska förhållanden. Far tog en paus i arbetet och gjorde oss sällskap.

- Nu är det löst! sade Tell och bet med läpparna ett stort stycke av sockerbullen. Av tänder fanns det bara någon enstaka kvar.
- Nu har ja kommit pao da! Jag har besegrat termodynamikens andra lag. Nu är det bara den förbannade smeden som skall göra sitt.

Länge hade Tell brottats med tankar på att konstruera evighetsmaskinen, perpetuum mobile. Nu hade tydligen ett genombrott skett. Men min far, som var en ganska jordnära natur och hade sett ångmaskiner och elektriska maskiner i verksamhet, sade mest för att han tyckte att han måste säga något:
- Men kraften, energin var skall du få den ifrån?
Det var som att sätta eld på en krutdurk.
- Ahh, du är sao dommer sao. Det tekniska förstaor du inte alls, lägg de inte i da!

Han lutade sig bakåt på stolen och förde de beniga händerna samman över huvudet. Stimulansen av kaffet började göra sin verkan.
- Men du ska fao föjla mä te Stockholm för du ä stor o stark.
Far hade lovat sin medverkan tidigare att som besättningsman följa med Tells farkost, som drevs av en evighetsmaskin, till Stockholm. Där skulle de landa på Stadion och mottas av kungen och drottningen samt få hedersbetygelser.

Fanatiska människor med en stark övertygelse är ofta svåra att säga emot. Far hade väl från början accepterat erbjudandet av ren bekvämlighet. Nu började det se mer allvarligt ut och far försökte:
- Men min verkstad, vem ska sköta den?
- Sätt "Stockholmsresa" på dörren sao faor do gao ijen, avfärdade Tell detta lilla problem med.
Tell hade just flyttat över sina ritningar från en smed till en annan. Den förre hade haft ritningen utförd på en stor masonitskiva hos sig länge utan att göra något med den. Han var dessutom en spjuver som stämplade "Made in Sweden" längst ner till höger på ritningen innan han lämnade den tillbaka.

- Förstaor inte att han kan livnära se som sme. Han kan ju ingenting, var Tells kommentar.
Hos en annan smed, Efraim Efraimsson, fick gubben Tell napp.
- Han förstaor se på mekanikens och teknikens lagar som ingen annan bonnasme, var Tells betyg.
Far och jag hade varit och tittat på en miniatyr av prototypen hos smeden Efraimsson. Den var påfallande enkelt konstruerad liksom många andra stora uppfinningar. Det var en brunnsrulle med tyngder på sidorna. Dessa skulle få det hela att rulla beständigt.
- Kan detta fungera? var min fars enkla fråga till smeden.
- Mycket har sett omöjligt ut innan det är klart, svarade han och sände en snusbrun spottloska i vattentunnan och såg outgrundligt in i elden.

Far ville gärna vrida in samtalet på mer närliggande saker. Hur det skulle bli i Europa efter kriget och så. Men Tell var inte intresserad. Han var besatt av sin idé. Han talade länge om tyngdlagen, termodynamiken, värmeförlusten och friktionen.

Och om hur farkosten skulle utrustas som de skulle fara till Stockholm med. Besättningen skulle bestå av 10 män och 10 kvinnor med Tell själv som befälhavare. Man skulle ha frack med sig. Männen skulle ha två uniformer var att byta med och kvinnorna skulle ha shorts och blus och silverglittrande aftonklänningar i bagaget. Tell var färdig för denna gången. Han stannade aldrig länge, oron drev honom vidare. Det var tidig vår och snabba solglimtar växlade med täta snöfall med jätteflingor. Det fanns en oidentifierbar spänning i byn. Vad var det som höll på att hända? Oron ökade framåt sommaren och det viskades att en stor farkost höll på att byggas i en fabrikslokal uppe på Vakö industriområde.

Natten före midsommarafton hade jag svårt att sova. Plötsligt hörde jag far som en ande smyga ut från sängkammaren. Tyst stängde han igen ytterdörren efter sig. Jag kunde genom köksfönstret se honom ta sin cykel och cykla iväg. Det satt en vit lapp på dörren till verkstaden med texten "Stängt på grund av Stockholmsresa".

Artur Strid