IRAN OCH HÄRJEDALEN 1991, efter knappt ett år i Sverige åkte jag från Sandviken till Härjedalen. Min flickväns föräldrar ägde en stuga där. Vi skulle tillbringa midsommaren i stugan.

Det var åtta km att gå från närmaste samebyn, där bilvägen tog slut. Motvillig tog jag på den tunga ryggsäcken för att vandra de åtta kilometrarna till den okända stugan. Men en magisk känsla kom till mig så snart jag tog de första stegen. Det var något dunkelt och bekant på samma gång.

Det var som att stiga in i minnet, i min barndom. Det var en resa från mig själv till sig själv, en hemkomst, till ett nytt hem i den kalla Norden, bortom städernas förtryckande ordning. Ju längre jag gick desto närmare naturen kom jag, desto bekvämare kändes att vandra och bära den tunga ryggsäcken. När jag drack min första klunk vatten ur källan och när vi rastade under ett träd och åt vår matsäck, kändes det som om jag sedan ur- minnet vandrat i de trakterna.

Det var som om jag någonstans i öknarna i gränslandet mellan Iran och Afghanistan var på väg till mina föräldrars nomadtält. Det var något magiskt med de smala krokiga stigarna. De kändes bekant under mina fötter, som om de var samma stigar som jag i min barndom brukade vandra.

Det eviga bandet mellan nomaden och stigar tog nytt liv; att vara på ständigt vandring och komma till nya platser och erfarenheter är nomadens bestämda öde; det är hans frihet och träldom, hans styrka och möda på en och samma gång. Det var en uppenbarelsens ögonblick, som om jag fick insikt i mitt liv som nomad, båda i en urgammal och i en postmodern bemärkelse, minnet och nuet blev samtida.

Landskapet var kargt och öppet, precis som min barndoms öknar. Ögat kunde se långt. Det kändes tryggt och lugnt. Skimrande berg och kullar kallade mig. Nyfiken på varenda buske och sten vandrade jag de smala stigarna. Det var som att komma hem till de människor som före mig vandrat de stigarna. Och det kändes välkomnande. Framme vid stugan tände vi eld, precis som i nomadens tält. Det hela gjorde att jag den kvällen somnade lugnt och djupt, bortom alla rädslor för förföljelser, kanske min första trygga natt på länge.

Bland de första saker som jag morgonen därpå såg var röset på det lilla berget mittemot stugan. Jag måste förstås ditt, till nomadens orienteringstavla. Uppe på berget, det första jag gjorde var att resa mitt eget röse, lite längre bort från det gamla röset. Det var som om detta var min första riktiga handling i Sverige, min nya början, början på en ny resa. Och där började min vandring och min historia i Sverige.

Rasoul Nejadmehr