VÄSTRA FRÖLUNDA, GÖTEBORG Västra Frölunda växte upp som sinnebilden över optimismen och stoltheten över vårt nya svenska samhälle där rättvisa rådde, alla medborgare fick utbildning, bra sjukvård, jobb och goda bostäder.
Höghusen marscherade stolt över landskapet som förr innehöll bondgårdar och åkrar. Mamma var med i socialdemokratiska kvinnoklubben i området och slogs för att Frölundaborna skulle få tillgång till samma service som folk inne i stan.
Min mormor hade flyttat från en omodern lägenhet i Masthugget med wc på svalen och vedspis till en modern etta med sovalkov i Västra Frölunda. När jag skulle rösta för första gången bjöd hon hem mej till sin moderna lägenhet och sa:
- Här ser du vad vi lyckats med. Jag har pension, elspis och badkar och kan gå på hobbykurs och göra pärlplattor på pensionärsföreningen. Nu har vi nått ända fram. Och nu röstar du på socialdemokraterna eller kommunisterna annars får du ingen tårta!
Min provisoriska skola hade tusen elever. Många var arbetarbarn eller med lägre tjänstemän till pappor, några få kom från välbärgade familjer. Det syntes på klädseln, redan då märkeskläder, Kitzbühel, Bogner, dyra seglarstövlar.
I skogspartiet bakom skolan sniffades det thinner och krossades glasflaskor. Alla visste vilka Arne och hans gäng var, dom tände eld på scoutstugan och satte skräck i många, inklusive mej.
I femte året kom Göran Berg till klassen. Han var liten, brunögd och mjukhårig. Jag blev omedelbart förälskad. Han satt i bänken bakom mej och jag var tvungen att oavbrutet vända mig om för att se på honom. Läraren skällde men jag trotsade honom och fortsatte vända mig om vilket resulterade i luggningar och att jag blev utkörd i korridoren då och då.
Gerd Cruse Sondén i dag, framför porten till det hus där barndomskärleken Göran Berg bodde. Foto: Privat
Göran bodde i ett konkavt eternitklätt rött höghus med tolv våningar. Jag älskade huset, ingången, omgivningarna. Jag svepte i mina fantasier in huset i ljuvliga kärleksdimmor, jag sjöng sånger om Göran för mej själv, "I want to be... Görans (istället för Bobbys) girl..."
Vi blev nog lite ihop så småningom, kysstes i någon trappa. Och jag fick följa med honom hem. En dag låg den nyutgivna LP:n Rubber Soul med Beatles på Görans rum. Jag fick lyssna, och Göran hade redan tagit ut en del ackord som han spelade för mej på gitarren. Den musiken fick väggarna att rämna.
Girl, Norwegian wood, Michelle my belle - detta var ord och toner som gick rakt in i mitt ömtåliga flickhjärta. Och jag var med Göran i det röda höghuset, med hans mamma Elsa cirklande omkring, fyllde rummen med vänligt prat.
Det var inte dålig status att vara höghusbarn i Frölunda. De som bodde högt upp fick särskilt många kompisar som ville åka hiss och kolla från tolfte våningen.
Det var inte dåligt att vara ung i förorten. Här fanns luft och ljus, här fanns bergknallar, skogspartier och stora gräsmattor. Vi åkte skidor och kälkar, spolade gräsmattor till skridskobanor, hade utflykt till skogen, plockade liljekonvaljer, spelade brännboll och gick på barnfilmklubben.
Frölunda Torg byggdes. Göteborg fick sitt första köpcentrum inomhus och den första underjordiska spårvagnsstationen och vi var stolta. Mamma jobbade som kontorist på bygget, satt i en byscha och tog emot följesedlar och kokade ärtsoppa till gubbarna på torsdagar. När torget öppnades 1966 fick jag jobb i kassan på Tempo. Då hade man avskaffat returglasen, det såldes enbart engångsflaskor med läsk och öl. Det kom farbröder med tomflaskor i sina blå bagar, men dom fick ta med flaskorna hem igen.
Nu, 2008, pratas det om New Urbanism och att förorterna bör jämnas med marken. Det gör mej upprörd. Den trånga rutnätsstaden ger inte tillräckligt med rum och natur för barn och ungdomar. Jag är stolt över min uppväxt i Frölunda.
Gerd Cruse Sondén
Laddar...
SVT Play
