SVÅNGEMÅLA GÅRD, NYBRO Britta Joabsson, den vackra bonddottern som ville bli veterinär, blev hörselskadad och vuxendöv av hjärnhinneinflammation. Men genom sin envishet och styrka en förebild för kvinnor genom tiderna.

Bibelns ord: Joabs kyssar dig han giver, fick hon väl aldrig uppleva men dock hörselskada, skilsmässa, fattigdom, vuxendövhet, utbildning och mobbning i vårt moderna samhälle.

Britta föddes 1924 inom den väletablerade och stolta släkten Joabsson på Svångemåla gård i Småland. Hennes envishet och styrka präglade hela hennes liv. Tre år gammal opererades hon första gången.
På sjukhuset låg hon ensam i en burliknande konstruktion för att motverka flera infektioner.

Som hörselskadat barn fick hon lycklig växa upp i det vackra bondelandskapet och på gården. Svårigheterna började i skolan. Hon ville studera till veterinär. När hon skulle konfirmeras och prästen ställde en tyst fråga som hon inte kunde uppfatta fällde han kommentaren:
- Man hör det man vill.
Hela församlingen skrattade.

Så infördes den moderna hörapparaten. Man fäste mottagaren i sin bh. Britta var livligt uppvaktad av bygdens bondsöner som viskade ljuvliga ord vid hennes bröst (hörapparaten). Hennes fader spelade fiol, hon älskade att dansa, sjunga i kören och arbeta hårt på gården.

Hon gick på folkhögskola och förbereddes för en framtid som bondmora.
Förlovningen med en bondpojke hälsades välkommen av både mor och far. Man fick inte säga "du", till dem. En kväll vid Gröningens utedansbana fick ölandspojken Arne syn på henne. Hans uppvaktning var intensiv och målmedveten och snart var de gifta.

Arne var en stilig ung man med friidrott och teknik som främsta intressen. Dock var han ingen bonde och därför lämnade han en dag tre barn, fru och bondgård för att söka sin lycka i staden och flyttade där samman med en annan kvinna. Då den stilige Arne med sin kamera, stiliga nya bil och sina nya barn kom för att hälsa på kördes han iväg från gården av Brittas far med orden:
- Tag dina horungar och far åt fanders. Här har du inget mer att hämta.

Britta hade ingen glänsande ny bil men hon hade en cykel på vilken hon satte tre barn, två på pakethållaren och ett i cykelkorgen för att cykla en mil till moster Sy-Gretas affär. Greta var också en pionjär. Hon hade långbyxor när hon körde sin moped så märkvärdigt att DN gjort ett reportage om hennes liv.

Jag, Brittas dotter, såg inte min far igen förrän jag fyllde 20 år, tagit körkort och köpte en bil av honom. Morfar ansåg att skilsmässan skadat familjens anseende. Vi kände inte till några andra som skilt sig och trodde även vi, att det var en skamlig företeelse.

Själv kunde jag inte förstå eller förlåta honom för att han lämnat oss tre barn och aldrig betalat underhåll till oss så att vi och min mor Britta fick leva under existensminimum. På den tiden fanns inga bidragsförskott från samhället. Då min mor Britta avlidit tog jag ny kontakt med min far och då han 89 år gammal begravdes kunde jag hålla ett minnestal och låta honom vila i frid.

Nåväl, Britta fick 40 år gammal hjärnhinneinflammation och blev vuxendöv. Hon blev en pionjär vad gäller krav på vuxendövtolkar, utbildning i MUN-Handsystemet i Uppsala 1964 och har inspirerat mig till att använda professor Iréne Johanssons Karlstadmodellen och TAKK som språkförstärkning i mitt arbete med barn med språkstörning.

Laila Arnesson