JOHANNISBERGS SKOLA, MALÅ Johannisbergs skola låg mitt i byn, på tunet mellan två lantgårdar. På 1990-talet kunde man fortfarande se en urgröpning i marken efter grunden. Den gamla kaminen låg i gropen.

Kaminen var husets hjärta - varmt och gott i bänkraderna närmast. När jag gick i första klass 1942 satt jag där i värmen. Min bänkkamrat Evald satt precis framför kaminen och har möjligen minnen av besvärande hetta.

I årskurs två hade jag det kyligare på tredje raden längst bak i klassrummet. Vid kaminen stod vedlåren. Det var ordningsmannens ansvar att på raster fylla på ved från vedboden, som låg i slyet vid gärdesgården. Utedasset fanns också där.

Svarta tavlan och ett stort bord stod till vänster. Ett materialskåp fick plats i hörnet. Det nådde från golv till tak - på bygdens dialekt ä´kantor. Där fanns läsårsförrådet av kritkartonger, skrivmaterial och en del läseböcker som Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, bibeln, Sörgården och Önnemo. Kartor över Sverige och Europa stod hoprullade i hörnet intill. Några bibliska planscher hade vi också i klassrummet.

Tvåmansbänkarna var tillyxade av grovt virke och blanklackerade om och om igen. Varje elev hade eget bänklock och hål för bläckhorn. I årskurs ett gapade det tomt hela läsåret. I tvåan fick var och en bläckflaska, rött pennskaft och ett plåtstift som skulle tryckas in i en urfräsning i skaftet. Vi hade förtroendet att skriva aaa, bbb, ccc, i långa rader i "fina" skrivboken. Det var stort.

Nio dubbelbänkar stod i tre rader i klassrummet. De befolkades av femton elever från årskurs ett, tre och fem. Om gymnastik eller idrott fanns med i läroplanen tillämpades det som brännboll under hösten och våren. Möjligen förekom armar uppåt sträck och höfter fäst i gångarna mellan bänkarna ibland under vintern. Brännboll var en populär sysselsättning under rasterna. Alla deltog - ettor, treor och femmor i självklar samverkan. Begreppet mobbing fanns inte i vår värld. Ingen spelade översittare, kanske inte ens vuxenvärlden gav någon förebild. Sett med mer än sextio års distans var det en demokratisk tillvaro där alla levde under lika kärva förhållanden.

Under slöjdlektionerna i tredje klass högläste "fröken" ur en
ny biblioteksbok. Den förvarades i en trälåda med plats för
tjugo, tjugofem böcker. Lådan var försedd med lås och nyckeln togs alltid ur och gömdes i en skrivbordslåda. Det var
helt tyst i klassrummet, nästan syrebrist efter den häftiga
inandningen som alla gjorde samtidigt när öppningsceremonin startade. Boken var något alldeles märkvärdigt - en
flicka med olika färg på strumporna, som bodde ensam med
en häst och en apa, hade massor med guldpengar och skurade golvet med borstar fastknutna på fötterna. Hon kallade en fin dam för Prusiluskan. Jag trodde inte att jag hörde rätt. Kunde man läsa så i klassrummet i skolan? Det lät ju nästan oanständigt.

Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Herr Nilsson.Foto: SVT Bild

Min mun var säker öppen och ögonen stora som tefat, misstänker jag. Men vilken fröjd att höra. Barn behövde inte alltid vara tysta och allvarsamma och be till Gud med hårt knutna händer som det pratades om i söndagsskolan.

Helmie Bergström