ESPERANTOPLATSEN, GÖTEBORG Det sägs att cirka 900 "konstgjorda" språk har sett dagens ljus under de senaste 150 åren. Bara esperanto har fått spridning över hela världen, eller åtminstone i 120 länder. Det har utvecklats till ett levande språk som går att använda i alla livets sammanhang.

Esperantos grundare, den rysk-polsk-judiske ögonläkaren Ludwig Lazar Zamenhof (1859-1917). Foto: SVT Bild Länge har Esperantoplatsen på grund av tunnelbygget för Götaleden sett ut som en stökig byggarbetsplats, men den 5 juni invigdes det nyskapade torget med dunder och brak. Gustav II Adolfs fotfänika avlossade två kanonskott och krutrök lägrade sig en kort stund över platsen.

Brunnsmusiken, framförd av den rödklädda gruppen Brunnsgångarne, förde oss ett par århundraden framåt i tiden. Solen lyste varmt och välkomnande på den förvånansvärt stora publiken. Efter tal av ett kommunalråd och företrädare för byggplaneringen höll esperantoklubbens ordförande ett tal på esperanto. Språkcaféet bjöd på öl och smörgåsar. Stämningen var på topp.

Som medlem i Esperanto-Societo de Gotenburgo har jag intresserat mig för Esperantoplatsen. Det var förstås länge sedan klubben hade sina lokaler just där, men namnet finns ju kvar. I boken "Esperantorörelsen i Göteborg 1892-1992", finns en fantasibild av Esperantoplatsen år 1954. En staty av en kvinna som håller ett jordklot i sina uppsträckta armar finns på en skiss. Pengarna som samlades in, användes dock inte till en staty utan till verksamheten. I anslutning till Esperantoplatsen fanns ett skyltfönster för information om språket.

I dag har kommunen anlagt en gräsmatta som i ena hörnet på vit stenbotten har en grön stjärna, symbolen för esperanto. En udd för varje världsdel. Det hela ska föreställa esperantoflaggan, även om den gröna delen, gräsmattan, inte blev rektangulär. På kanten av stenbänkarna finns de första raderna av esperantohymnen.

Språkcaféet vid Esperantoplatsen lockar framför allt en ung publik. Konversationsträning erbjuds fyra kvällar i veckan på kanske 15 olika språk. Flaggor på borden vägleder besökare till rätt bord. Också vi i esperantoklubben har haft träffar där, men den egna lokalen på Masthuggliden och Vuxenskolans kurslokal på Karl Gustavsgatan konkurrerar om deltagarnas tid.

En tradition sedan ett par år är att fira Europeiska Språkdagen den 26 september på Språkcaféet. Det är glädjande att Europarådet, som varje år ger ut en färgglad broschyr med en sida för varje europeiskt språk, också har en sida för esperanto. Eftersom Esperantorörelsen inte kan visa upp en folkdräktsklädd pojke eller flicka, har sidan i stället fått en bild av hela jordklotet.

Hur kom det sig då att jag började studera esperanto, ett språk utan anknytning till något land? Jag fascinerades av idén. Med språket följde en dröm om en enda fredlig värld, där alla människor kunde kommunicera fritt med varandra, utan att för den skull ge upp sitt modersmål.

Det sägs att cirka 900 "konstgjorda" språk har sett dagens ljus under de senaste 150 åren. Bara esperanto har fått spridning över hela världen, eller åtminstone i 120 länder. Det har utvecklats till ett levande språk som går att använda i alla livets sammanhang. "Men esperanto slog ju aldrig igenom, trots att idén var god", säger många. Nej, inte ännu. Knappast under min livstid. Men språket har en egen inneboende styrka och kommer att leva vidare. "Vi är ju så duktiga på engelska", sägs det. Javisst, men inte i förhållande till dem, som har engelska som modersmål. Det kommer alltid att vara en obalans och ett demokratiskt underskott, när man måste uttrycka sig på den andra talarens hemspråk. Lär jag mig engelska blir jag inte för den skull engelsman, men lär jag mig esperanto känner jag mig som esperantist och världsmedborgare.

Många goda vänner har jag fått via esperanto i många olika länder, flest i Frankrike. Nätverket är väl utbyggt. Min första världskongress var i Zagreb 2001. Jag kom dit ett dygn före de andra göteborgarna. Jag kände ingen, men fick genast nya vänner. Esperanto är kontaktskapande. En tysk, som jag träffade på världskongressen i Vilnius 2005, tyckte att världskongressen i Göteborg 2003 var det bästa han någonsin hade upplevt. Kongressen ägde rum på Svenska Mässan, men nämndes tyvärr inte speciellt mycket i svensk press.
Esperantoplatsen har i alla fall satt esperanto på kartan.

Siv Burell